Vid mitten av artonhundratalet anlände många resenärer till Lidköping. Vägen till Norge gick över Lidköping och många kom därför till staden med kanalbåtar eller diligens. Kanske övernattade många också och det gjorde även seklets kungligheter som under årliga resor till Norge, unionslandet, gärna tog natthärbärge på herresäten i Lidköpingsbygden. När järnvägarna med stambanorna byggdes kom Lidköping att ligga bortom allfarvägarna och förlorade sin roll både som viktig handelsstad och resmål.

I Lidköpings historia från tidigt 1900-tal dyker ofta namnet Linus Westberg upp. Han verkar ha haft en hand i de flesta industrierna i staden, som styrelseledamot eller åtminstone som aktieägare. Han var också ledamot i stads- och kyrkofullmäktige, ordförande i köpmannaföreningen och intressent i flera järnvägsföretag. Westberg var född i St Levene och efter en kort sejour i Göteborg blev han 1880 anställd som handelsbiträde i Lidköping. Men Lidköpings betydelse som spannmålsstad hade sett sina bästa dagar, järnvägarna hade gjort spannmålsfrakterna billiga och därför konkurrerat ut vänerskutorna. Handeln i Lidköping stagnerade.