1960 Rådhuset brinner!
Lidköpingsbor som på morgonen den 11 februari knäppte på radion för att höra på nyheterna drabbades av en chock. Gamla rådhuset stod i ljusan låga! Snabbt fylldes Nya stadens torg av nyfikna, som med sorg i hjärtat kunde konstatera faktum.
Branden hade utbrutit mycket tidigt på morgonen och brandkåren hade varit snabb, tre minuter efter larmet var den på plats; den förstärktes senare med släckningsmanskap från grannstäderna och som mest var 60 brandmän i full fart med slangar och stegar.
Branden fick ett hastigt förlopp och snart var ett svart, vattenskadat skelett med groteska former allt som återstod av Lidköpingsbornas ögonsten. Reparationsarbeten hade pågått i rådhuset och en trolig brandorsak var att en byggfläkt stått på och överhettats.
Fördjupning:
Ska Gamla rådhuset byggas upp igen?
NLT var tidigt på plats och kunde rapportera att rådhusets klocka hann att i röken slå åtta, innan den stannade klockan 8.45 och att rättvisans gudinna, som tronade i naturlig storlek längst upp, störtade ner klockan 10.07. Tidningens utförliga skildring av det sex timmar långa dramat kom senare i ett särtryck, som hade en strykande åtgång.
Redan innan ruinerna av rådhuset slutat ryka började Lidköpingsborna diskutera brandens förlopp och hur det skulle ersättas. Brandchefen Leif Öhrberg fick påtalat för att det sprutats för lite vatten utvändigt, men försvarade sig med att branden rasat mest invändigt och att det var dit som släckningsarbetena koncentrerats. Det lät som en vettig förklaring och den accepterades.
Återuppbyggnaden av Gamla rådhuset blev däremot något som länge debatterades både på NLT:s insändarsida, på arbetsplatser och i stadsfullmäktige. Blev det inte för dyrt? Var det inte ett monument över en utsugande överklass? Kunde det inte ersättas av en modern byggnad i betong?
Hårda ord
Stadsfullmäktige samlades redan på måndagskvällen efter branden för en principdiskussion. Så gott som alla var rörande ense om att rådhuset måste byggas om. Landsantikvarien hade tillstyrkt och goda ritningar och detaljfoton fanns, liksom en brandförsäkring och kostnaden beräknades stanna vid rimliga 700.000 kr.
En ung, infödd Lidköpingsbo, röd, radikal och ny i fullmäktige hade dock en avvikande åsikt. Han uppmanade fullmäktigeledamöterna att göra sig fria från sina känslor och låta förnuftet råda. Rådhuset var visserligen en symbol för Lidköping men en förlegad sådan, som borde få vila i frid. Den påminde alla om feodalstaten, om fattigdom och förtryck. Detta var djärva ord i klasskampens anda, men inte ens kommunisterna Frisén och Granbom höll med om resonemanget, utan kallade det kulturfientligt.
En inflyttad skåning hade också kritiska synpunkter på en återuppbyggnad. Han sade: ” Ni Lidköpingsbor som har er härstamning här, om era förfäder kunde stiga upp ur sina gravar skulle de skrika ut en flammande protest mot det ni nu står i begrepp att göra.” Han blev genast tagen i örat och satt på plats av en annan kommunist, Börje Svensson, som sade att han aldrig någonsin ville passera torget, om där inte fanns ett rådhus. Han menade också, att om man nu inte gillade en tid, så kunde man för den skull inte riva alla dess minnesmärken.
Någon röstning förekom inte på detta möte men av de trettio i stadsfullmäktige var det bara två som inte ville bygga upp rådhuset på nytt.
Tidningsdebatt
Benjamin Lidholm och andra skrev insändare och försvarade en återuppbyggnad, men kritiska röster höjdes också. Signaturen ”Tack för ordet skrev”: ”Förtryckaren Magnus Gabriel är död. Hans lustslott har brunnit. Våra förfäder har stupat under oket och piskan. Den epoken är slut. Bygg något nytt och pampigt, t ex ett varuhus i betong med balkongservering.” Men dessa åsikter fick inte stort gehör, utan vid ett ordinarie möte i stadsfullmäktige beslöts den 16 mars, utan sluten votering att bygga upp rådhuset och en byggnadskommitté tillsattes.
En insamling för rådhuset ordnades också och den fick många små och stora bidrag och den 28 mars kunde NLT meddela att Länsarbetsnämnden gett byggnadstillstånd. Men först den 12 december 1961 kunde det ” nya ” Gamla rådhuset invigas, ett år och tio månader efter branden. Det hade inte varit lätt att hitta lämpligt timmer, breda panelbräder och att hyvla och tjära 25.000 takspån av ek. En nyhet var att ett klockspel med olika melodier nu installerats i tornet; kompositör till flera av dem var Birger Telander.
En ny och het insändardebatt kom till stånd när rådhuset skulle målas. Många ville ha kvar den gamla smutsgråa färgen, men färgprover hade visat ett en faluröd färg en gång varit den ursprungliga. Därför valdes en röd färg och alla anser nog i dag att den är den rätta.
Lidköping fick efter den oturliga branden ha kvar sin karakteristiska symbol, om än inte i original, men ingen Lidköpingsbo kan väl idag tänka sig Nya stadens torg utan det gamla lustslottet.
1961 Järnvägen till Skara läggs ned
Stånkande ånglok hade alltsedan 1874 pustat sig fram på smalspåret mellan Lidköping och Skara, men den 31 augusti 1961 var det dags för ett avskedståg. Banan hade under sin existens betytt mycket för att forsla människor och gods i bygden och den sista turen fylldes därför av nostalgiska passagerare, som hade löst en speciell sistadagsbiljett.
Sju rälsbussvagnar packades i Lidköping och klockan 18.45 satte de sig i rörelse mot Skara. Utefter banan stod folk vid hållplatser och stationer och vinkade farväl och i Vinninga överlämnades blommor. En epok var slut, snart skulle spåren rivas upp, stationerna säljas och bussar överta trafiken. Grindvakter, stationskarlar, banvakter och andra järnvägsanställda blev arbetslösa eller omplacerade.
Bussarna skulle i fortsättningen göra tätare turer och ha fler av- och påstigningsplatser än järnvägen haft, antalet turer med tåg hade varit nio om dagen medan landsvägstrafiken nu erbjöd elva. Men pendlarna till Skara var missnöjda ändå, det blev längre restid, dyrare månadsbiljett och de fick inte röka på bussen. Allt blev sämre, påstod en grinig, tågfrälst resenär.
1962 Sen vår med glädjetecken
Långt fram i mars gick det att åka skidor på Kinnekulle och många hälsade därför Friluftsfrämjandets beslut att bygga Kinnekullegården med glädje Men fartygstrafiken på Vänern blev försenad, först den 2 april kunde de första båtarna med hjälp av isbrytaren Rudolf från Göteborg forcera den tjocka isen i Kinneviken. Det var tre av Thunbolagets båtar, som lade till med viktiga laster av olja, kol och gipssten.
I Stockholm ägde den årliga båtutställningen rum. Där uppmärksammades en välbyggd träbåt från Källby som såldes omedelbart. Båtbyggarna Nils och Olof Johansson kunde därför åka hem redan efter första dagen. Deras skapelse var 8 m lång och 2.5 m bred, med ruff och byggd helt i mahogny. Den var försedd med en säker Albinmotor, som gav båten en fart av 10 knop. Bröderna kunde berätta, att det hade tagit 1.200 timmar att bygga den och att de hade två nybyggen på gång hemma. Kunder fanns till dessa och på deras lilla varv hade de hittills byggt ca 650 båtar i olika storlekar. Deras båtbyggen hade först varit en hobby men mer och mer blivit ett yrke.
Säkert finns det ännu i dessa plastbåtarnas tider kvar båtar från Bröderna Johanssons Båtbyggeri i Källby; de är byggda med kunskap och skicklighet och många ägare har vårdat dem med kärlek och omsorg.
1963 Raggare och margretelundare
Runt om i Sverige diskuterades de långa kjolarna, modet föreskrev 7 cm mer tyg, som dolde damernas halva vad. En större fråga var vilken skada spionen Stig Wennerström hunnit göra innan han avslöjades. I Lidköping debatterades naturligtvis även dessa frågor, men det fanns också lokala ämnen att ta upp.
Raggarna hade i flera år tagit för vana att komma glidande runt torget i sina amerikanska dollargrin och med radion på högsta volym. Det hade medfört skrål och skrän och deras vilda jakt efter åklystna flickor upprörde många. Polisen hade dock genomfört omfattande trafikrazzior och gett många raggarbilar körförbud och därmed ansågs problemet vara, åtminstone delvis, löst.
Anna Lisa Lidbecks donation, Margretelunds yrkesskola, som den numera kallades orsakade också stora problem under året. Eleverna var mycket rymningsbenägna, bråkiga och stökiga och stal ofta bilar för att komma i väg; helst av märket Opel Kapitän. Under en period hade det varit 22 rymningar på 25 dagar. Kriminalpolis Erik Nolstedt berättar för NLT att av de fem kriminalpoliserna i Lidköping, så var två heltidssysselsatta med att utreda brott begångna av elever från Margretelund. Tidningen intervjuar också rektorn där, Torsten Sjunnesson, som förklarar att Margretelund är en öppen skola med frihet under ansvar; permissionsreglerna har dock skärpts.
NLT har också fått kontakt med Socialstyrelsens skolchef i Stockholm, som förnärmat tillbakavisar påståenden om att det daltas med eleverna. Hon påstår, att de rymmer för att få ett tidsbestämt straff, på Margretelund vårdas de tills de anses botade och det kan tyvärr dröja länge. Tidningen är dock inte helt nöjd med skolans och socialstyrelsens svar; mer hänsyn måste tas till de obehag som åsamkas allmänheten i Lidköping och skolans regler måste skärpas.
Lidköpings politiker slår dock vakt om Margretelund. När rykten om att skolan riskerar att läggas ned når staden, skickas en deputation med stadsfullmäktiges ordförande Folke Svensson i spetsen till Stockholm och den får löfte om att mamsell Lidbecks donation kommer att fortleva.
1964 Isstadion invigs
Länge hade det funnits planer på att bygga en konstfrusen isbana i Lidköping. Stadens bästa bandylag, Sjödalen och Wästerlund, hade bägge utan att lyckas kvalat till allsvenskan och nu fanns det ytterligare ett duktigt lag, Villa. Behov av en konstfrusen isbana ansågs stort, Lidköpings vintrar var opålitliga. Men de styrande i Lidköping har sällan tagit initiativ till någon idrottsanläggning av betydelse; förslag har nästan alltid kommit från idrottsföreningar eller enskilda entusiaster. Så blev det också med Isstadion. Initiativtagaren och eldsjälen hette Sigvard Gustafsson och han hade märkligt nog hittills varit mer kyrkligt än idrottsligt intresserad. Men han kom som ordförande i isbanekommittén att helhjärtat engagera sig där och själv arbeta hårt för att samla in pengar till bygget.
Redan efter ett år kunde den nya konstfrusna banan invigas. Det gjorde landshövding Fallenius den 11 november och originellt nog följde därefter ett korum med psalmsång och predikan av kyrkoherde Yngve Söderström.
Naturligtvis spelades det också bandy vid detta högtidliga tillfälle. En kombination från Villa BK och Wästerlunds IK mötte det allsvenska laget Broberg. Lidköpingsspelarna lyckades vinna med 3-2 och i hemmalaget glänste ”Symis” Cederqvist i målet och de målfarliga utespelarna ”Loli” Sandström, ”Kille” Skoglund, Seve Kjellqvist och ”Acke” Andersson. Sakkunniga bedömare sade att det nu, med den konstfrusna banan, inte skulle dröja länge innan Lidköping hade ett allsvenskt lag. De fick rätt, 1966 var det dags för Villa att ta steget upp till den högsta serien.
1965 Debatt om Kärnsjukhus
En halvfet rubrik i NLT talar om att de första husen i Drömstaden nu är klara för inflyttning, men årets stora rubriker handlar om hur den framtida sjukvården i Skaraborg skall se ut. En sjukvårdsutredning med bl. a landstingsdirektör Lindencrona, riksdagsman G Ivar Virgin och regementsläkare Hellström hade lagt fram ett förslag om att det skulle byggas ett stort sjukhus i Skövde och att redan existerande lasarett i länet skulle underordnas det. Förslaget föll inte Lidköpingsborna på läppen, utan de försvarade sitt sjukhus med stor kraft och skickliga argument.
Lidköpings politiker oavsett partifärg kämpade i Landstingsfullmäktige mot förslaget, i NLT skrevs insändare mot det och fackliga protestmöten ordnades. Ett stort lasarett i Skövde kunde väl till nöds accepteras, men det fick inte drabba specialistvården i Lidköping, det var alla helt ense om. Lidköpings överläkare skrev ett långt protestbrev, där de efterlyste medicinsk sakkunskap i utredningen och arga insändare påvisade felaktiga ekonomiska beräkningar i den. Där hävdades, att Landstinget investerat stort i specialistavdelningar i Lidköping och att dessa nu skulle stå tomma och också att det fanns mark inköpt i Lidköping, avsedd för en utbyggnad av sjukhuset. Skattemedel fick inte slösas bort på detta sätt och det framhölls också, att mastodontsjukhus var otrivsamma för personal och patienter. Långa köer skulle också uppstå.
De styrande i Lidköping erbjöd också att ställa hela Ågårdsskogen till förfogande för ett nytt sjukhus och en riksdagsman från staden förfäktade, att Lidköping hade så osund luft, att åtminstone Öron-, näs- och halsavdelningen måste vara kvar i Lidköping.
Försvaret för Lidköpings sjukhus var vältaligt och skickligt men det hjälpte inte. Efter sju timmars debatt och många voteringar i Landstingsfullmäktige beslöts att bygga ett Kärnsjukhus i Skövde, men Folke Svensson, Lidköpings ledande socialdemokrat, vann gehör för att specialistvården i Lidköping till vidare skulle vara kvar.
Debatten från 1965 om sjukvårdens organisation pågår fortfarande, men alla förslag om minskad vård i Lidköping möts av ett hårt och envist motstånd; Lidköpingsborna slår vakt om sitt lasarett.
1966 Skola från Örslösa till Skansen
En ny tid är på väg, på årets hästpremiering dök det bara upp en enda ardenner och 25 telefonister i Lidköping blir utan arbete då telestationen automatiseras. Förändringar kommer allt snabbare och kanske medför det att intresset för allt gammalt ökar.
Väla gamla skola i Örslösa, byggd 1867, har därför fått den äran att flyttas till Skansen i Stockholm för att bli skolmuseum. Skolan anses typisk för sin tid och det är också uthuset. Det har tjänstgjort som fähus, vedbod, brygghus och elevdass, utrustat med flera hål i rad. Kanske blev det landets första museala hemlighus.
Invigningen på Skansen blir högtidlig, skolminister Ragnar Edenman talar om folkskolans betydelse för demokrati och folkbildning och berättar, att Väla skola har tillkommit genom en donation av den rike Abraham Rydberg, en Örslösason, som tjänat stora pengar i Stockholm, men aldrig glömt sina rötter. Skansenchefen Gösta Berg påpekar i sitt tal att Väla skola nu har kommit i rätt västgötsk miljö, i närheten av den finns såväl Seglora kyrka, Hornborgastugan som Främmestadsstapeln.
Flera skolbarn från Väla hade åkt upp till invigningen och agerade elever i den gammaldags lektion som hölls. Många gamla Välabor, nu bosatta i Stockholm, dök också upp och kunde berätta minnen från sin skoltid för varandra och för de yngre.
1967 Det gamla vattentornet har tjänat ut
Då ett nytt modernt vattentorn nu byggts så hade det gamla blivit överflödigt. Det hade stått färdigt 1902 efter tre års byggtid. Det väldiga bygget hade underlättats genom att ett järnvägsspår hade dragits från hamnen för att transportera den kalksten i olika färger, som skeppats på Vänerskutor från Råbäcks stenhuggeri. Stenen hissades sedan upp i tornet med hjälp av hästdragna vinschar och för att tornet skulle stå på en stabil grund hade 1156 träpålar slagits ned genom leran till fast berg.
Många Lidköpingsbor var rädda för att tornet skulle rivas sedan det tjänat ut; det var en pampig byggnad, en tidstypisk vattenborg ritad av Ernst Torulf och ett dominerande inslag i stadsbilden. Planer gjordes därför upp för att använda vattentornet på ett nytt sätt. Idéer kläcktes på att göra det till konditoriservering och restaurang eller till bostäder, men alla förslag stupade på att kostnaderna skulle bli för höga. Gunnar Nylund ville installera något som kallades Foucaults pendel och som skulle visa jordens rotation, men vann inte heller gehör för denna idé.
En förening bildades 1992, kallad GVV(Gamla Vattentornets Vänner) och den har bidragit till att rivningshotet nu är borta och till att tornet på senare år hållits öppet under sommarmånaderna. Där uppe på 48 meters höjd har både turister och ortsbor en vidunderlig utsikt över Lidköpingsbygden och på köpet har de fått god motion genom att kliva uppför alla de 239 trappstegen.
1968 Permitteringar på Starprodukter
I Lidköping hade man under lång tid vant sig vid att det i staden ständigt växte upp nya industrier. Nyligen hade olika plastföretag etablerat sig och därför kändes det inte så hårt att tändsticksfabriken lagts ned 1965. Många tändsticksarbetare hade ju fått nya jobb på Starprodukter. De hade bara att gå tvärsöver järnvägsspåren för att få en ny anställning hos sin gamla arbetsgivare, Tändsticksbolaget.
Men i januari briserar en varselbomb; 250 av Starprodukters 550 anställda får lämna fabriken. Kritiken från facket är hård, det har varit för många chefsbyten, för mycket administration, för dåliga produkter och ryckig anställningspolitik Ägaren påstods sedan länge ha missgynnat Lidköpingsfabriken, som gått med vinst då man enbart tillverkade dörrar med tändsticksaskar som fyllnad, men som nu med tillverkning av skåp och innerväggar inte längre var lönsam.
Bolaget skyller på avsättningssvårigheter i rådande konjunktursvacka och lovar återanställningar och att det finns hopp inför framtiden. Länsarbetsnämnden och den lokala arbetsförmedlingen upprättar kontor på fabriken och 1969 har fabriken återanställt några och ett nytt lager planeras. Men 1981 kom dödsstöten, fabriken skall läggas ned. Det hjälpte inte med protestdemonstrationer bl. a av Villaspelare inför en allsvensk match. Starepoken var definitivt slut.
1969 Kärnkraftverk i Forshem?
Detta var året då astronauten Armstrong tillsammans med sina medresenärer tog ett stort steg för mänskligheten på månen. Inte ett fullt lika viktigt steg togs på torget i Lidköping; där anordnades nämligen SM i silätning där segraren lyckades sätta i sig 1.5 kg av den läckra fisken.
En lokal fråga som fick stor uppmärksamhet var nyheten om att Gullspång- Munkfors planerade att anlägga ett kärnkraftverk vid Vänern. Planerna på ett vid sjön Unden i Tiveden hade man tvingats skrinlägga, men i stället meddelade bolaget nu att ett kärnkraftverk skulle byggas i Forshem. Markinköpen var redan klara, Forshems pastorat, AB Österäng och Götene kommun hade sålt ca 160 tunnland mark runt Björkullaviken, i närheten av Hällekis. Området var otillgängligt, utan vägar och utan hus och synnerligt lämpligt ansåg bolaget och politikerna gladde sig, kommunen var drabbad av avfolkning men nu väntade andra tider, många skulle få arbete med anläggning och drift.
För att lugna oroliga människor meddelade byggherrarna, att projektet var långsiktigt och inkallad teknisk expertis varnade för att överdrivna farhågor skulle snedvrida debatten. Men ett intensivt meningsutbyte kom ändå snart i gång mellan oroliga naturvårdare och övertygade kärnkraftsanhängare och olika miljöskäl anfördes från bägge sidor. Debatten var stundom het och infekterad. Men främst argumentet om att kylvatten från reaktorn kunde orsaka höjda vattentemperaturer i Vänern gjorde att planerna på atomkraft inte blev av. I dag gläder sig många över det.