Gräsbränder är vanliga under våren. Ofta åstadkoms de av småpojkar, som tycker det är spännande att leka med elden och säkert tror de att bränderna går att kontrollera. Så är dock inte alltid fallet. I Lidköping brann länderiet Fredriksdals ladugård ner i april 1928 på grund av luntande pojkar. Den har aldrig byggts upp igen.

Rättare Olsson på Margretelund höll en vårmorgon som bäst på med att leda arbeten ute på anstaltens gärden, då han såg rök och eldslågor vid Fredriksdals lagård. Han skymtade också två pojkar springa bort från gården, innan han kastade sig på sin cykel och började trampa mot Fredriksdal. Väl framme insåg han att elden var omöjlig att släcka och rusade därför in i ladugården och började lösgöra de 18 korna. Han fick snart hjälp av lantmätare Gunnar Linde, som bodde i huvudbyggnaden. Med gemensamma ansträngningar lyckades de få ut 13 kor genom röken och lågorna, men en kviga vände om och rusade tillbaka. Fru Ingan Linde hade under tiden ringt brandkåren, som kom tutande i full fart med sina två brandbilar, byggda på ”Meken” av Fordchassin. I den första satt yrkesbrandkåren, som snabbt började dra sina slangar under ledning av den legendariska brandchefen Adolf ”Alle” Rohdin, iklädd hjälm, ridstövlar och spetsbyxor. I den andra bilen, som anlände tio minuter senare, kom borgarbrandmännen och främst bland dem syntes Moje Schmidt. Raskt började elden bekämpas, men olyckligtvis fungerade inte de två brandposterna i Solhagen. Vattentrycket var obefintligt, det sörplade bara i slangarna och strålarna orkade knappt ur munstyckena. Detta berodde på att reservoaren i vattentornet tömts för att den skulle målas.

”Alle” gav då order om att motorsprutor skulle stationeras vid Lidan, alldeles nära Johanneberg och slangar dras därifrån till Fredriksdal. Detta tog en halvtimme och under den tiden hade branden fått näring och ladugården och logen stod inte att rädda. Arrendatorbostaden var ett tag hotad men skyddades av intensiv vattenbegjutning, sedan motorsprutorna kommit i gång. Lösöret bars dock ut för säkerhets skull. Huvudbyggnaden på Fredriksdal var aldrig i fara, medan däremot målningen på flera av husen i Solhagen sveddes. Till all lycka vände vinden och därmed undveks en förödande brand i den stadsdelens trähus.

Framemot kvällen var elden släckt, skadorna kunde överblickas och hjälpåtgärder sättas in. Länderiet ägdes av Lidköping stad och var försäkrat, det gällde också den väghyvel som stått på logen. Arrendatorn hade däremot inga försäkringar på sina redskap, men hans bostad och lösöre var ju räddat liksom flertalet kor. Hans hästar hade lyckligtvis också undkommit branden genom att de varit ute på bete. De stallades nu upp hos stadens åkare och de överlevande korna togs om hand av de hjälpsamma grannarna på Johanneberg.

Naturligtvis blev det polisförhör med de två tioåriga pojkarna som orsakat branden. De erkände sitt tilltag och berättade att de bränt gräs i ett dike men sedan tappat kontrollen över elden, som hoppat över till en halmhäs och sedan fått fäste i lagårdsväggen. Förmildrade omständighet var dock att pojkarna rusat till arrendatorfrun och lantmätare Linde och skrikande bett om hjälp att släcka elden. Detta var dock för sent, men rättaren och lantmätaren berömdes av alla för att de med fara för eget liv räddat de flesta korna. Brandmännen ansågs också ha bekämpat elden effektivt, trots att de tvingats dra slangar ända från Lidan. Mycket tack vare dem räddades Solhagen från att ödeläggas av elden.

Införd i NLT i  jan 2009

Fakta till artikeln är hämtade ur NLT den 1 maj 1928.