och andra sägner från Lidköpingstrakten
Kärt barn har många namn sägs det. Den Onde höll man väl förr inte så kär, men populär och omtalad var han. Det visar om inte annat hans många namn; Skam, Hin Håle, Bövulen, Horn-Per och Gammel-Jerker är bara några och än i dag åkallas han flitigt i mindre väl vårdat språk. Det är säkert en gammal ovana, inte så allvarligt menad. Folk förr i världen hade ofta Den Onde som hjälte i många historier, där han dock blev lurad av knipsluga bönder, listiga skräddare och finurliga gummor. Respekten för mörkrets furste verkar inte ha varit så över sig. Religionshistoriker påstår att djävulen lånat drag från gestalter i andra religioner och det är mycket troligt. I t ex den fornnordiska mytologien råkade ju både Oden, Freja, Loke och framför allt Tor ut för otaliga äventyr med ibland både komiska och burleska inslag.
Från Lidköpingstrakten finns flera sägner upptecknade om hur Skam lurades och det är ingen slump att många av dem härstammar från Kålland och Kållandsö. Där ansågs länge befolkningen vara ovanligt snabbtänkt och klurig och många, framför allt de med anknytning eller härstamning från t ex Strö, Sunnerberg Rackeby och Otterstad, håller naturligtvis gärna med om detta.
Sägner, berättelser, visor och andra folkliga minnen från våra trakter finns samlade i Västsvenska Folkminnesarkivet i Göteborg och efter lite sökande hittar man där två representativa Skamhistorier från Kållandstrakten.
Skräddaren som sydde ikapp med Den Onde.
Förr skyllde man ofta en persons framgång och rikedom på att han eller hon hade skrivit kontrakt med Den Onde. Denne skulle få själen mot att han gav jordiska fördelar i utbyte medan människan ifråga ännu levde.
För länge sedan bodde en fattig skräddare med många barn i en liten stuga inte långt från Marie Kapell på Kållandsö. Familjen led ofta nöd och en skärtorsdagsnatt smög därför skräddaren till det närbelägna kapellet och bultade tre gånger på dörren. Efter en stund uppenbarade sig Den Onde och han lovade att hjälpa skräddaren i tio år mot att efter denna tid få skräddarens själ. Ett kontrakt gjordes upp och skrevs under med blod från skräddarens pekfinger.
Den Onde uppfyllde sin del av överenskommelsen. Snart var skräddaren den rikaste mannen i socknen och i hela grevskapet. De tio åren tog dock snart slut och Djävulen kom för att hämta den utlovade själen. Detta passade emellertid inte skräddaren, utan denne ville ha anstånd i ytterligare tio år. Den Onde var dock obeveklig och höll benhårt på kontraktets bestämmelse. Till slut lyckades skräddaren emellertid få tio års uppskov under förutsättning att skräddaren kunde besegra Den Onde i en sytävling. Förlorade skräddaren skulle kontraktets bestämmelse genast uppfyllas och Den Onde dessutom få skräddarekäringens och alla barnens själar.
Tävlingen gällde att fortast möjligt sy ett par byxor och kom genast igång. Skräddaren använde en mycket kort tråd och det gjorde att han ofta fick ta en ny. Detta tyckte Den Onde var alltför tidskrävande och tog därför en extra lång tråd. Då han skulle sträcka tråden räckte inte den lilla stugan till, utan han fick fara ut genom skorstenen. Skräddaren drog då snabbt för spjället, så att djävulen inte kunde komma tillbaka och han sydde under tiden för allt vad tyget höll. Snart var byxorna halvfärdiga. Det blev dock snart ett så förskräckligt liv i skorstenen, att skräddaren måste släppa in Skam igen.
Sytävlingen fortsatte men Den Onde måste snart på nytt sträcka tråden och denna gång for han i väg ut genom fönstret. Skräddaren klippte då av tråden och Den Onde fick fara till världens ände innan han upptäckte skräddarns list. När Den Onde slutligen kom tillbaka hade skräddarn sina byxor färdiga och hade vunnit tävlingen. Den Onde måste ge tio års anstånd och i ilskan över detta for han ut ur skräddarestugan i en rasande fart. Det bar sig dock inte bättre än att han i hastigheten råkade få svansen i kläm i dörrspringan och ju mer han arbetade för att komma loss desto ondare gjorde det. Till slut bönföll han skräddaren om hjälp,men denne ville inte bistå utan vidare, utan Den Onde tvingades att helt annullera kontraktet innan dörren öppnades. Då for Skam iväg och sedan dess har han knappast visat sig och affärer med västgötar i allmänhet och kållandsöbor i synnerhet har han undvikit. Han förstod att de var slugare än vanligt folk och ville inte bli lurad fler gånger.
Käringen som sprang i kapp med Den Onde.
I en fallfärdig backstuga på Kålland bodde förr en gammal kärring som kallades ”Ellebrännarn”. Hon hette så, för att hon som ung suttit häktad som misstänkt för mordbrand. Hon hade frikänts, men var nog inte Guds allra bästa barn. Hon försörjde sig genom att bota folk och fä, genom att binda kvastar och genom olika svartkonster. Naturligtvis gick talet om henne att hon stod i förbund med Den Onde. Gumman skulle ha fått sina kunskaper av Skam, mot att han skulle få hennes själ. Kanske var det så, för efter ett antal år ville Hin komma och hämta hennes själ till sin svavelosande boning. Kärringen ville dock inte lämna sin jordiska tillvaro.
Avgrundens furste var dock obeveklig och det såg mörkt ut för ”Ellebrännarn”. Men så kom hon ihåg att den lede var mycket road av spel och vadhållning. Hon frågade därför, om han visste var Gillstads kyrka låg och det visste han. Det var två mil dit och ”Ellebrännarn” påstod, att hon kunde springa denna långa sträcka snabbare än Den Onde. Hon var så säker, att hon var beredd att slå vad. Den Onde gick genast med på tävlingen och kommande torsdagsnatt bestämdes som lämplig tid och insatsen var kärringens själ.
”Ellebrännarn” såg ut som en riktig häxa, liten, sotig, höknäst och tandlös. Hon kunde alltså knappast kallas vacker och att det fanns två så fula kärringar kunde ingen tro. Det fanns det i alla fall. I Gillstad hade ”Ellebrännarn” en tvillingsyster och de var lika varandra som två bär. Endast Vår Herre kunde skilja dem åt.
Torsdagsnatten kom och de bägge tävlande startade samtidigt. Hin gjorde en rivstart och lämnade kärringen långt efter sig. Det gjorde inte henne något, hon vände snart om och gick och satte på kaffepannan hemma i spisen. Hin spurtade hela sista milen men vad hjälpte det, vid framkomsten till Gillstad står ”Ellebrännarn” där. Det är naturligtvis tvillingsystern, men eftersom bara Vår Herre kan skilja dem åt så ser Skam ingen skillnad. Med dunder och brak försvinner han, en själ fattigare men en lång näsa rikare och har sedan dess inte visat sig i trakten.
Populära historier
Historieintresset sägs ha ökat i våra dagar. Det är väl däremot tveksamt om djävulstron har fått någon renässans. En del filmer från USA om djävulsutdrivning, exorcism, ska man nog inte ta så allvarligt, de bjuder i bästa fall bara på underhållning. Satanister som välter gravstenar och ordnar svarta mässor med stulna nattvardskärl verkar mest missanpassade och medialt frustrerade. Någon mening med sina upptåg har de sannolikt svårt att ens själva hitta.
Nej, Den Onde bör vara vad han var i folksagan, en underhållande, lite udda figur som visserligen skrämde något, men som dock i gengäld bjöd på god underhållning i ryggåsastugans dunkel. Han togs väl om hand av folkhumorn och Skamhistorierna väckte nog för några sekel sen ett intresse som vår slötittande TV-generation knappast kan göra oss en föreställning om.