Ung Lidköpingsflicka dödades av kula i hjärtat

Införd i NLT Juni 2005

I Stadsträdgården i Lidköping fanns det under drygt 60 år en sommarrestaurang. Den revs 1934 och samma öde drabbade den intilliggande kägelbanan som dock återuppfördes på Sköldmön, där den under ett decennium tjänstgjorde som vandrarhem. Restaurangen var länge en lummig och omtyckt samlingsplats för Lidköpingsborna, som åt och drack där, spelade käglor och lyssnade till de smäktande eller sprittande tonerna från musikpaviljongen. Trivseln var stor, stämningen hög och gästerna passade under sommarmånaderna på att njuta och roa sig.

Sommaren 1913 utspelades dock ett hemskt drama utanför restaurangen. En ung man från Kinnekulle hade bestämt träff där med en vacker Lidköpingsflicka, men deras romantiska möte slutade olyckligtvis med ond bråd död; mannen sköt henne till döds med en pistol. Flera vittnen hade hört ett skott, och de kunde sedan berätta att de sett en man i chocktillstånd lyfta upp en skadad och blödande flicka från marken. Där hittades också en pistol. Av en slump råkade stadsläkaren John Quänsel befinna sig nära olycksplatsen; han undersökte genast flickan, men kunde bara konstatera att kulan träffat mitt i hjärtat och varit ögonblickligt dödande. Den misstänkte gärningsmannen försökte inte fly och tillkallad polis, som efter en stund andfådd kom till platsen, tog fast honom och förde honom i handbojor till arresten i Gamla rådhuset. Han gjorde inget motstånd och berättade senare under polisförhören om sig själv, sitt förhållande till flickan och vad han gjort på morgonen innan han mött flickan. Hans minne av själva händelsen var dock suddigt, men till slut trodde både han och polisen att det han berättat var med sanningen överensstämmande.

I september var det dags för rättegång och där kom, efter polisutredningar och vittnesförhör, hela den sorgliga historien i dagen. Den unge mannen, låt oss kalla honom Larsson, var anställd hos friherre Carl Klingspor på Råbäck. Vid ett tillfälle hade han stulit en laddad pistol ur friherrens skrivbordslåda. Söndagen den 11 augusti hade han med pistolen i fickan tagit första tåget till Lidköping. Där hade han uppsökt en vän, som bodde vid Katthavet, och från hans fönster skjutit till måls ut mot cirkusplatsen. Tre skott hade avlossats men Larsson hade inte skjutit. Larsson begav sig sedan fram till torget, han hade ett skott i fickan och trodde att pistolen var oladdad. Under ett besök i en cigarraffär hade han viftat med pistolen i ansiktet på några kunder och skämtsamt hotat att skjuta dem. De blev dock inte rädda utan hade förstått att det var på skoj. Larsson styrde sedan stegen till restaurangen i Stadsträdgården, där hade han siktat med pistolen mot några servitriser, men dessa intygade, att de inte uppfattad hotet som allvarligt.

Larsson hade sedan ätit frukost och till den tagit två supar och en cognac, men hade enligt vittnen inte verkat berusad utan enbart glad och munter.

När tiden var inne för mötet med flickan hade Larsson gått ut från restaurangen och träffat henne bredvid den stora rabatten, där de glatt hälsat på varandra. De hade skämtat och nojsat och Larsson hade efter en stund tagit fram pistolen ur fickan och visat den. Flickan hade inte låtit sig imponeras utan i stället förebrått honom för att han bar vapen och enligt Larsson tagit tag i pipan och försökt att rycka till sig pistolen. Larsson höll fast i kolven och båda drog åt var sitt håll. Någon av dem hade då kommit åt avtryckaren, Larsson visste inte vem och det dödande skottet hade gått av. Larsson påstod att han och flickan bara känt varandra några månader och att de endast var goda vänner, något kärleksförhållande rörde det sig inte om och därför tillbakavisade han bestämt att det var fråga om ett svartsjukedrama.

Vid rättegången var tingssalen fylld av Lidköpingsbor, dödsskottet hade upprört och engagerat många. Rådhusrätten ordförande var borgmästare Erland von Hofsten och åklagare stadsfiskalen Jakobsson. Denne drog fram en rad försvårande omständigheter för Larsson och kallade honom för kallhamrad, övermodig, obetänksam, vårdslös och lättsinnig. Han anklagade honom också för att vara kallblodig och hårdnackad och yrkade på ett långvarigt fängelsestraff för dråp. Mot detta talade polisprotokollet, där ansågs dödsskottet vara orsakat av en olyckshändelse. Märkligt nog fick Larsson under rättegången inte hjälp av någon försvarsadvokat.

Då dom skulle fällas fann nämnden det graverande, att Larsson stulit vapnet och hanterat det ovarsamt men tog också hänsyn till att det inte var ett svartsjukedåd och att Larsson var ovan vid vapen. Den kom därför fram till att olyckliga omständigheter varit avgörande vid den hemska händelsen och att gärningsmannen handlat utan uppsåt. Larsson dömdes därför bara till ett års straffarbete för vållande till annans död. När domen upplästes såg Larsson lättad ut, sannolikt hade han väntad sig ett hårdare straff. Några dagar senare klev han på tåget på Lidköpings station för att under bevakning transporteras till Mariestad, där han fick avtjäna sitt straff. Hans vidare öden är okända.

Länge var den olyckliga händelsen i Stadsträdgården ett samtalsämne för Lidköpingsborna och för att markera platsen för dödsskottet utmärktes den med en meterstor, rund sten, formad som en kula. Den finns fortfarande kvar men är nu flyttad till en undanskymd plats, i närheten av lasarettet och mot Lidan. Glädjande är dock att den inte forslats bort utan fortfarande minner om dödsskottet 1913. Den borde naturligtvis flyttas tillbaka till sin ursprungliga plats och förses med en kort förklarande text.