Dramatik och romantik när Göta kanal byggdes

Historisk roman utspelas i Mariestad, Lyrestad och Hajstorp

Införd i NLT Mars 2003

”En tidig sommarmorgon gled en liten vänersnipa in i Mariestads hamn.” Den meningen inleder en idag bortglömd och okänd roman som gavs ut 1940. Författare är Sten Söderberg och boken heter Blåa band och skildrar bygget av Göta kanals västgötadel och personer med anknytning dit. Naturligtvis är både händelser och människor produkter av författarens fantasi, men mycket i boken bygger på fakta och flera av romanens personer har existerat i verkligheten. Romanen är fortfarande läsvärd tack vare sin skildring av hur Göta kanal kom till och på grund av att flera av bokens personer är historiska och ges realistiska drag. Handlingen i boken verkar för en modern läsare däremot väl teatralisk, lätt att förutse och slutet är sött som sockervadd.

Vänersnipan som gled in i Mariestads hamn år 1800 ros av greve Baltzar von Platens drängar och deras kraftiga årtag har fört dem till residensstaden från grevens gods Frugården på Vänersnäs. Von Platen har lyckligt avslutat bygget av Trollhättekanal och planerar nu att dra kanalen vidare genom Västergötland och Östergötland. För den skull har han kommenderat sina drängar att sjövägen infinna sig i Mariestad för att de ska ro honom uppför Tidan och sedan fortsätta via små bäckar och åar upp till Karlsborg.

Tidens kanalplaner handlade mycket om våtgrävningsmetoden, d v s man skulle utnyttja befintliga älvar, åar och mindre vattendrag för att dra kanalen genom dem. Under påverkan av engelska ingenjörer kom emellertid torrgrävningsmetoden att segra; kanalen skulle grävas och följa landskapets höjdkurvor i stället för att utnyttja de naturliga åarna och slussar skulle konstrueras för att lyfta och sänka båtarna. Von Platens färd uppför den bitvis strida och forsande Tidan verkar ha övertygat honom om att åar var olämpliga för kanalbyggande och det är delvis därför som torrgrävningsmetoden blir använd vid det gigantiska bygget av Göta kanal.

Bokens huvudperson är den unge kanalingenjören Nils Schenkel som 1810 vid sin arbetsplats i Hajstorp basar över indelta soldater, ryska krigsfångar och anställd allmoge och som naturligtvis råkar ut för motgångar och besvikelser. Hans hjärtans kär är den vackra Viveka Bruse, hemmahörande på godset Ymsjöholm ( i boken kallat Imseholm) vid Ymsens strand. Nils är en sammansatt natur, han saknar inte hjältedrag men visar också prov på sin vankelmodiga natur och författaren låter honom genomgå en utveckling; från att ha varit en yngling med dåligt självförtroende blir han så småningom vuxen och lär sig att ta ansvar på olika sätt.

Viveka Bruse är däremot okomplicerad, vacker och ljuv och trots en del fnurror på tråden väntar hon länge och troget på sin Nils. I romanen ges också ett naturalistiskt porträtt av Baltzar von Platen, en verklighetstrogen bild av Sveriges förste ångbåtsbyggare, Samuel Owen och också av kanalkonstruktören Thomas Telford. Hastigt skymtar också den unge John Ericson förbi, han som sedan skulle skapa propellern.

Skurkarna i boken är målade i svartaste svart, pigan Brita är ett undantag hon får turligt nog en släng av samvetsnöd och räddar Nils ur en otrevlig situation.

Handlingen i boken utspelas huvudsakligen i Lyrestad och Hajstorp och författaren visar där god inblick i hur kanalbygget gick till, klädmodet är troget återgivet och tidsenlig rekvisita har plockats fram till romanens kulisser. Spänningen drivs ibland riktigt skickligt i höjden, ryska krigsfångar skjuts ihjäl av en elak kanalingenjör, lömska anslag iscensätts mot Nils heder, hela Sjötorp drabbas av översvämning vid en hård storm, en ångmaskin i Lyrestad hotar att explodera och Nils sprängs nästan i luften vid ett attentat i Forsvik.

En spännande episod utspelas i Stockholm, där Nils hjälper Samuel Owen att visa upp ångbåten Sjöhäxan för skeptiska men förväntansfulla sjöofficerare. Till slut lyckas Nils få upp ångtrycket tillräckligt, katastrof undviks och provturen blir lyckad. Under en kort period vistas Nils i London, träffar där kanalbyggaren Thomas Telford och är ett tag betänkt på att ta anställning vid ett kanalbygge i Skottland. Göta kanal hemma i fosterlandet kallar dock och han återvänder till Västergötland. Naturligtvis har den väna Viveka dykt upp i London och hjälpt honom att fatta sitt patriotiska beslut.

Bokens stora final kommer när Göta kanals Västgötadel invigs 1822. Kung Karl XIV Johan anländer i kortege till Sjötorp, går där ombord på en kanonbåt och slussas sedan till Hajstorp, betittad av stora folkmassor och uppvaktad av många regionala pampar. Redan i Sjötorp hade kungen hyllats med paradexercis, saluter, tal och uppvaktningar, men det är i Hajstorp, som invigningen av första sträckan av Göta kanal sker. Där får Baltzar von Platen Serafimerorden och förtjänstfulla kanalingenjörer tilldelas också ordnar och en högtidlig middag aväts med tal, musik och otaliga skålar. Romanen skildrar korrekt det historiska förloppet.

Men författaren tillåter sig friheten att i invigningsvimlet runt kungen också låta sin hjälte Nils Schenkel dyka upp där och han får nådigt en konungslig klapp på axeln och blir även han ihågkommen med en fin orden. För att romanen skall få ett lyckligt slut uppenbarar sig naturligtvis också Viveka under festligheterna. Hälften av Göta kanal är nu färdigbyggd, men Östgötadelen återstår ännu och Nils säger att den delen av kanalen också måste grävas och frågar därför Viveka: – Har du något emot att flytta till Östergötland? Det har hon tydligen inte för boken slutar med att hon trycker hans hand till svar och att det unga paret lyckliga vandrar arm i arm utmed kanalbanken mot en gemensam framtid.

Om Göta kanal har åtskilligt skrivits, historik och reseskildringar finns i metervara och udda uppgifter citeras gärna, bl. a den att Göta kanal ligger på en enda tomt, Sveriges längsta, Kanaljorden 1:1 och många kommer ihåg att kanalen år 2000 utnämndes till Årtusendets svenska byggnadsverk. I skönlitteraturen är det dock svårt att hitta skildringar från kanalen. Sten Söderbergs bok Blåa band är alltså ganska unik; den är inte ens omnämnd i Dan Korns nyligen utkomna Västgötabibliografi. Romanen är naturligtvis omöjlig att hitta i bokhandeln, men i antikvariat och på bibliotek kan det möjligen lyckas. Den förnämliga Västgötasamlingen på Mariestads bibliotek är till exempel lycklig ägare till dubbla exemplar.