Ett stycke porslinshistoria från 1915

Fackligt avtal från ALP-tiden berättar om produktion och arbetsförhållanden

Införd i Lidköpingsbygden 2005

När herrarna Ahlman, Hartung och Nyman vid sekelskiftet grundade Nymans Porslinsmåleri kunde de säkert inte drömma om att Lidköping skulle komma att kallas hela Sveriges porslinsstad och även få internationellt rykte för sina goda produkter. Men så blev det och det stora steget togs 1912 då porslinsmåleriet ombildades till porslinsfabrik och började tillverka porslin under namnet Aktiebolaget Lidköpings Porslinsfabrik, ALP. Denna fabrik tog upp konkurrensen med de etablerade storheterna Rörstrand och Gustavsberg i Stockholm. ALP kunde med nyare och moderna mönster hämtade från Tyskland, där C F Hartung utbildat sig, ge en växande, köpstark kundkrets fint porslin till bra priser.

Många utländska experter främst från Tyskland och Danmark, hjälpte till vid starten av ALP, men hundratals svenskar behövde också anställas. Bondpojkar, nyss tagna från plogen och pigor nyligen uppstigna från mjölkpallen utbildades snabbt till goda porslinsarbetare. Detta kunde inte ha varit en lätt uppgift utan snarare en rejäl pedagogisk utmaning. Men den lyckades.

Utbrottet av Första världskriget, gynnade naturligtvis ALP, konkurrensen från Tyskland uteblev och engelskt porslin hade svårt att hitta till Sverige på grund av tyskarnas oinskränkta ubåtskrig som främst drabbade engelsk sjöfart.

Avtal från 1915

Naturligtvis fanns det från starten en del motsättningar mellan arbetare och bolagsledning, storstrejken 1909 var ännu i färskt minne, men ett kollektivavtal mellan ALP och Svenska Grov – och Fabriksarbetareförbundet tecknades tidigt, i vad som verkar vara god anda. Ett avtal ingånget 1915 och tryckt året efteråt hos Göta – Tryckeriet är en intressant läsning. Där får man reda på, utöver lönesättning och arbetstider, också vad som producerades, transportsätt, ordningsregler och mycket annat av intresse.

Arbetstiden var 56, 5 timmar i veckan och en timlön på 50 öre ansågs hög. Mans- och kvinnolöner var olika, lika lön för lika arbete var det ännu inte fråga om. Så fick t ex kvinnliga formare och målare mellan 25 och 33 öre i timman beroende på ålder och skicklighet medan deras manliga kollegor hade en timlön runt 50 öre. Ungdomar fick lägre lön, både när det gällde tim – och ackordslön. Den senare löneformen var var allmänt förekommande, man fick t ex betalt per 100 gjutna, drejade eller målade produkter. Dessutom fanns det för arbetare i glasyrsalen och bränneriet ett kvalitetstillägg. Det motiverades av bolagsledningen med följande ord: ”Det bör såväl för arbetarna som för bolaget vara av intresse att få arbetet ordentligt utfört.”

Löneavtalet verkar vara mycket detaljerat och invecklat, lika kinesiskt som det porslin som man försökte efterlikna i sin tillverkning. Där finns t ex olika ackord för skilda produkter, skillnader mellan män och kvinnor, mellan unga och gamla och mellan utlärda och nyanställda.

Sortiment

Av avtalet framgår att produktionen vid ALP var synnerligen mångfacetterad. Man tillverkade flaskproppar till glasbruk, tändstift till motorfabriker, kakelplattor och underläggsbrickor. Den begynnande elektrifieringen i Sverige behövde stick – och väggkontakter, isolatorer och lampsocklar och lampringar; till allt detta var porslin länge det bästa materialet och ALP försåg snart åtminstone halva Sverige med dessa produkter.

Den mera traditionella porslinstillverkningen var än mer imponerande. Utöver koppar, tallrikar och fat berättar avtalet om framställning av buljong -, ask – och äggkoppar, tillbringare, mortelstötar, gröt- och fruktskålar, kexburkar, sardin- och sillfat, cigarr -, tandpetar – och tändsticksställ mm mm. För en modern effektiv produktion skulle detta stora sortiment vara alltför kostnads – och personalkrävande och föga rationellt. Men i en gammaldags porslinsfabrik ingick många rena hantverksmoment, som i dag är bortrationaliserade. Långa serier och maskinell produktion är vad som gäller i dag.

Lastning och lossning

Fabriksfärdiga produkter gick med järnväg från Lidköping. De sköra varorna måste dock packas noga för att inte gå sönder. Det arbetet var dåligt betalt, 35 öre i timman, och packarna hade dessutom skyldighet att arbeta alla helgdagsaftnar.

Råvaror kom nästan alltid sjövägen. Avtalet ger viktig information om inkommande gods och taxan för lossning. För porslinstillverkning behövs det bl a gips, kaolin, fältspat, kvarts och lera. Dessa råvaror kom främst från Tyskland och England. Dessutom lossades många skeppslaster kol, som användes för att elda brännugnarna, kolet kom ofta från Tyskland eller från de områden som senare skulle bli republiken Polen.

Åtta porslinsarbetare ansågs räcka för att lossa en kolbåt, men de fick mera betalt per ton om det var en segelbåt; ångvinschar gjorde att man slapp att bära allt kol upp från lastrummen. Man tycks oftast ha fått betalt per ton vid lossning, t ex för lera 35 öre per ton från ångbåt och 60 öre från segelskuta. Porslinskajen låg mittemot sockerbrukskajen och till bägge avlöpte och avseglade fartyg ständigt; ångvisslor tjöt, segel smällde och kraftuttryck från skilda språk blandades med varandra. Där rådde alltid liv och rörelse, svetten rann och många slet ont. Inom bekvämt avstånd låg dock öl – och hamnkaféet Nordkap och där kunde trötta kroppar söka vila och få en bit mat och dricka en välförtjänt hela pilsner.

Arbetsmiljön i hamnen var naturligtvis under all kritik och giftig kolrök spyddes ut över staden från alla fabriker. Användandet av kemikalier vid glasyr, målning och bränning var också vanligt men i avtalet från 1915 finns inga som helst krav på en god arbetsmiljö.

Fri sjukvård

Avtalet nämner att övertidsarbete betalades med 33 procents tillägg på eftermiddagstid och 66 procents tillägg nattetid, att Första maj var ledig och att avlöning skulle utbetalas var 14 dag. Vid sjukdom erhölls fri sjukvård som finansierades med böter, erlagda av arbetare t ex vid sen ankomst. Fri sjukvård för industriarbetare var vid denna tid mycket ovanlig och var säkert en uppskattad förmån för de anställda.

Naturligtvis står det i avtalet att det är arbetsgivaren som fritt äger avskeda och anställa arbetare. Den bestämmelsen skulle hänga med länge. Tvister i avtalet kunde naturligtvis uppkomma, det förutsågs. Dessa skulle dock lösas på så sätt att två personer utsedda av facket och två utsedda av bolaget gemensamt utsåg en femte för att bilägga tvisten; en sorts skiljenämnd alltså.

Längst bak i avtalet finns det ordningsregler. Där klargörs bestämmelser om ledighet, anmälan om sjukdom och bestämda krav på nykterhet, punktlighet och lydnad. En anställd hade också skyldighet att vid utpassering visa upp medhavd unicabox, matkorg eller paket. Stöld bestraffades alltid med avsked.

Avtalet är ett intressant och avslöjande tidsdokument och ger goda inblickar i i industri- och fackföreningshistoria. Det visar också att den gamla goda tiden inte alltid var så god.

Den mer än hundraåriga porslinsepoken i Lidköping hotar nu att ta slut. Den började med ett porslinsmåleri, fortsatte med ALP:s tillverkning av porslin och därefter med att ALP på trettiotalet köpte upp Rörstrandsfabriken och därmed övertog det gamla ärevördiga namnet, som sedan dess gjort Lidköping känd och erkänd som porslinsstad. Det finns skäl att vara tacksam mot alla de arbetare, tjänstemän, konstnärer, tekniker och företagsledare som hållit verksamheten i gång. Låt oss hoppas att porslinstillverkning i någon form fortsätter även i framtiden, traditionen förpliktigar.