Införd i NLT 1999-02-19

När greven och kammarherren Gustaf Piper, herre till Mariedal, Stola och Jerneväg 1816 drabbas av sin vackra hustrus Jaquette Du Rietz, död blir han förkrossad och otröstlig. Han vägrar att skiljas från henne utan låter balsamera henne och förvarar henne i en tätförsluten kista. Denna har han hos sig ett förmak på Mariedal och det berättas att han varje kväll satt vid kistan och småpratade med den och t o m högt läste tidningen för den döda.

OLAGLIGT BETEENDE?

Många människor tog emellertid anstöt av att grevinnan inte inom rimlig tid kom i vigd jord. Den döda kroppen hade jordfästs och därefter i sin kista forslagts till Mariedal, där den placerats i ett särskilt rum. Ryktet om detta gick och många tyckte att det kunde vara någon måtta på excentriska påhitt. Man ifrågasatte också det lagliga i att ha en död hemma hos sig så lång tid.

Pratet och sladdret nådde till slut ända fram till länets högsta myndighet i Mariestad och 1818 avkrävdes greve Piper brevledes en förklaring; den döda grevinnan hade då stått på Mariedal i två år.

Länsstyrelsen antydde i sin ampra skrivelse att greven bröt mot Kyrkolagen, 18 kapitlet 3 paragrafen, och grevinnan hade nu alltså blivit ett fall för myndigheterna. Greven var dock inte oförberedd på brevet; han anförde i sitt svar att den döda hustrun balsamerats av provinsialläkare Olander, som dessutom sakkunnigt biträtts av en annan läkare, att hustrun låg i dubbla kistor, noggrant kittade och att hon stod i en avlägsen del av slottet. Han ville, skrev han, att hustrun skulle förvaras på detta sätt för att de bägge samtidigt måtte begravas i familjegraven på Ängsö i Västmanland. Intyg från dr Olander bifogades där denne försäkrade att inga för hälsan skadliga följder kunde uppkomma till följd av grevens arrangemang.

Konungens Befallningshavande i Mariestad blev villrådig och osäker över det genomtänkta svaret och skrev därför till Kungl Maj:t och bad om hjälp och vägledning i det kniviga ärendet. Samtidigt kontaktas också konsistoriet i Skara som naturligtvis måste yttra sig. De skriftlärde i lärdomsstaden gav dock Länsstyrelsen bakläxa och anförde skäl till att Kyrkolagen inte kunde tillämpas i detta fall. De uttalade sig istället till förmån för greve Piper; kunde han få lindring sin svåra sorg genom att ha kistan hemma hos sig så var ingen skada skedd.

I Stockholm funderade man på olika lagtolkningar och både Sundhetskollegium och ärkebiskopen fick tillfälle att uttala sig. Fallet var ju både unikt och känsligt, grevens donationer och hans nära och goda förbindelser med det svenska hovet, han ar ju kammarherre och vän med kronpris Karl Johan, måste naturligtvis vägas in i beslutet, det insåg både Konsistorium, Länsstyrelse och Kungl Maj:t.

LÖSNINGEN

Hur skulle alla parter kunna rädda ansiktet i detta märkliga ärende? jo då. Greve Piper hade själv antytt en utväg i en av sina inlagor och det visade sig att alla inblandade godtog den. Greven hade helt enkelt och genialt föreslagit att låta inviga det rum, där grevinnans kista stod, till gravkor, ett högst privat sådant. Simsalabim! Det intrikata problemet hade lösts till alla belåtenhet.

Den 2 aug, i samband med den nyligen istiftade minnesfesten över Jaquette Du Rietz, for själve biskopen, Thure Weidman, i sin eleganta vagn ut till Mariedal och invigde med predikan och psalmsång en del av slottet till gravkor. I detta stod grevinnans kista till 1857, alltså i 41 år, innan hon tillsammans med den då avlidne greven gravsattes i den piperska familjegraven på Ängsö.

När familjen Virgin, som i dag äger och bebor Mariedal, ibland visar slottet för olika grupper påpekar man, att en del av slottet forfarande är invigt till gravkor. Slottet har naturligtvis byggts om sedan greve Pipers tid och den förre ägaren, talman Ivar Virgin påstod på sin tid att grevinnan stått det nuvarande köket och att hans familj var tämligen ensam om att dagligen äta frukost i ett gravkor.

INGET PREJUDIKAT

Efter grevinnans död anklagade greve Piper sig själv för att varit alltför sträng och fordrande mot henne. För att gottgöra sina försyndelser sökte han därför hedra och bevara hennes minne på olika sätt. Eftervärlden kan nog erkänna att han lyckats. Grevinnans namn är fortfarande förknippat med Piperska lasarettet i Lundsbrunn, där inskriften "Jaquette Du Rietz´ Fattig- och Försörjningsinrättning" möter besökaren ovanför porten. Namnändringen på gården Jerneväg till Villa Giacomina minner också om henne: låt vara en aning svårbegripligt, Giacomina är nämligen Jaquette på italienska.

Dessutom återfinns grevinnan i arkiv och annaler som ett intressant kyrkohistoriskt och juridiskt typexempel på en elegant lösning av ett intrikat problem. Sann och god kompromissanda tillsammans med sunt förnuft hade avgått med segern.

Fallet med den balsamerade grevinnan har dock inte blivit prejudikat och det kan vi nog känna tacksamhet för.