Forntid, fiske, fartyg och förlisningar runt Vänern

Ny forskning presenterar dramatik och vardagsliv i gången tid.

Införd i NLT Januari 2004

Det är en utbredd uppfattning att gamla tiders Vänerskutor enbart seglade till hamnar runt Vänern och som längst till Göteborg efter att Trollhätte kanal öppnats år 1800. Men briggen Franklin, byggd på Ågårdsvarvet i Lidköping, förliser i mitten av 1800-talet utanför Rio de Janeiro på sin väg runt Kap Horn till Peru. Detta och mycken annan sjöfartshistoria berättar Christer Westerdahl om i en nyutkommen bok som han kallat: Vänern. Landskap – människa – skepp. Författaren har en mångskiftande och mångårig bakgrund som forskare och museiman och har också själv dykt efter vrak i Vänern under många år.

Denna nya Vänerbok är tvärvetenskaplig, författaren ger läsaren inblickar i arkeologi, historia, geografi, etnologi och ortnamnsforskning. På så sätt bevisar han på ett övertygande sätt att landskapen runt Vänern haft en gemensam maritim kultur och att denna även via Göta älv påverkats av sjöfolk runt Nordsjön.

Westerdahls bok börjar i den grå forntiden. Det har länge undrats varför inte fynd av sälar hittats runt Vänern, men författaren berättar att ben av säl påträffats i skärvstenshögar och att detta värdefulla byte alltså jagats av människor för tusentals år sedan. De har naturligtvis också byggt båtar av olika slag. Den äldsta stockbåten i Sverige grävdes fram i Strö och är från 1000 f Kr och har säkert tillverkats i närheten av fyndplatsen. Det har däremot inte de stenåldersyxor av olika typer som hittats runt Vänern, utan de visar att handel och bytesverksamhet tidigt varit betydande inom området. De bekanta Fröslundasköldarna tyder också på detta; de är sannolikt tillverkade långt nere i Europa. Westerdahl rör sig sedan raskt fram genom seklerna, lämnar viktiga upplysningar om järnålder, folkvandringstid och vikingatid. Han poängterar att invånare runt Vänern under seklerna haft många näringar; jakt och fiske, båtbyggeri, fraktfart, lotsning, prickhållning och ibland smuggling och vrakplundring. En ko och några får har också bidragit till deras självhushållning. Detta gamla sätt att dra sig fram levde länge kvar och försvann bara för något sekel sedan. Om liv och leverne runt Vänern i gångna tider har författaren fått muntliga upplysningar från sådana experter som Simon Granath och Benjamin Lidholm; han tackar dem också i förordet.

Gamla sägner berättar att folk under medeltiden kom från Dalsland till kyrkorna i Kålland för dop och begravning. Både i Gösslunda och i Skalunda kyrkor finns det dörrar i väster som kallas dalbodörrar. Genom dem sägs de dalslänningar passerat som rott över sjön. Westerdahl är av olika sakliga skäl kritisk till dessa traditioner; trots att hamnen Dalbostad finns och att en stor del av Dalsland administrativt hörde till Skalunda bo. Han hävdar i stället att dalbon är namnet på den friska västanvind från Dal som låg mot kyrkan och alltså mera betecknar ett väderstreck. Däremot kan namnet Kristningsmarkerna på kartan söder om Skeby och Kristningsstigen från Kinneviken upp till Skeby kyrka enligt Westerdahl tyda på att båtburna kyrkobesökare vandrat från Truveåns mynning upp emot Skeby kyrka. Enligt ortnamnsforskare lär namnet Skeby ha att göra med skepp.

Gustav Vasa visade alltid intresse för handel och räknade ut att han kunde göra förtjänster på Vänersjöfarten. Han lät därför skeppa kalksten från Kinnekulle till Lödöse på fartyg som han lät bygga, sannolikt i Galejhamnen utanför Otterbäcken. Krigsfartyg har också i orostider kölsträckts vid Vänern. Mest bekanta är galärerna Gustaf III och Friherre Armfeldt med 18 par åror, vardera rodda av 4-5 man och bestyckade med 17 kanoner. Skeppen fick aldrig göra krigstjänst men förvarades i ett par skjul vid Läckö tills de 1817 hade ruttnat och därför höggs upp. Ortnamnet Galejviken vid slottet finns dock kvar.

Större Vänerbåtar kallades alla för skutor. Det är inte riktigt rätt och Westerdahl utreder förtjänstfullt skillnaderna mellan olika skeppstyper. Pesar kallades de båtar som gick på Göta älv, medan de tidiga, odäckade skeppen som seglade på Vänern benämndes blockskutor. Senare byggdes på småvarven runt Vänern galeaser, som lär ha konstruerats av den berömde skeppskonstruktören Fredrik af Chapman. De mest berömda är Mathilda, Broströmskoncernens första båt, nu vrak i Ullersund och Lisa, som enligt en sägen som troligen är osann, seglat med slavar som last. Lisa brändes tyvärr 1956 av en pietetslös hamnstyrelse i Mariestad; då var hon 157 år.

Boken beskriver ingående hur en galeas ska se ut. Den skall ha två master och riggas med gaffelsegel och klyvarbom, ha höga toppsegel för att fånga vinden i kanaler och bakom uddar och öar och den skall vara byggd på kravell. Stämmer inte den beskrivningen är skeppet en skonert, en slup, en jakt, ett skonertskepp eller en kutter. Eller något annat, skeppsterminologi är inte lätt.

Navigationssvårigheterna på Vänern ägnas också ett avsnitt i boken. Sjökort var länge okända, likaså fyrar och utprickning. Kompass och lod användes sällan. Erfarenhet och gott minne var i stället ovärderliga och man seglade efter kustlinjer, kyrktorn, öar och naturföremål. Detta kallades att segla efter me´n , men ibland hade skeppare meböcker så att de kunde styra efter dem. Meböckerna ärvdes generation efter generation och bevakades svartsjukt; det kan vara förklaringen till att ingen bevarats till vår tid. För en Vänerskeppare var alltid nattsegling farofylld, det gällde därför att hitta en ankarplats innan mörkrets inbrott. På så sätt växer det upp små maritima kulturcentra med sjömanskrog, reparationsvarvarv, fiskeläge och fast bosättning.

Boken Vänern. Landskap – människa – skepp bygger på grundlig och mångårig forskning och är ett imponerande lärdomsprov. Vänerns viktiga, mångtusenåriga betydelse för samfärdsel, handel och kultur av alla slag påvisas, de stora utvecklingslinjerna dras upp men boken är också tryfferad med rolig kuriosa. Dit hör t ex termen myrning; den innebar att läckor i en båt tätades genom att myrstackar spreds i vattenlinjen, sögs in i håligheterna av vattentrycket och då täppte till sprickor och läckande nåt.

Westerdahls bok är rikt illustrerad med fotografier och teckningar, den är skriven på ett lättbegripligt språk, har en trevlig layout och kan vara en kandidat när årets vackraste västgötabok skall utses. Den innehåller också noggranna förteckningar över förlisningar, fyrar, sjökrogar, hamnar, ankar-, lots-, och varvsplatser. Ort-, sak-, och namnregister underlättar för läsaren liksom en sammanfattning och en Summary in English. Denna bok torde under lång framtid få tjänstgöra som standardverk och vara ovärderlig för de forskare som nu mer och mer börjar intressera sig för djupdykningar – i dubbel mening, i Vänerns historia. De må nu vara amatörer eller fackmän.

Christer Westerdahl: Vänern. Landskap- människa- skepp.
Båtdokgruppen. 241 sidor