Folklig arbetarpionjär berättar om staden för 100 år sedan

I Lidköping har det under åren verkat en rad färgstarka politiker inom olika partier. En av de mest originella och också folkkära hette Frans Ledström. Han var född i Lidköping, började redan som barn att arbeta i tändsticksfabriken men tog i unga år värvning på Svea Livgarde i Stockholm. Där lade han bort sin Lidköpingsdialekt och började tala en utpräglad stockholmska. Det språket behöll han även sedan efter några återvänt till Lidköping och snabbt blivit en av stadens ledande socialdemokrater. Han var till yrket fiskhandlare, med affär i Gamla Rådhuset, i de lokaler där idag Rådhuskonditoriet ligger. Men han stod också på torget med sina fisklådor och kunde ofta ses dra en kärra med fisk, som han hämtat på järnvägsstationen.

Under en lång period var han stadsfullmäktiges ordförande och när viktiga politiska göromål så krävde stängde han sin affär. Det gjorde han också sommartid, då han tog semester på Villa Strandbad. Dit cyklade han och sågs njuta av solen i en sandgrop. Men han var sällan ensam, Frans var en social människa som gärna berättade historier men även på sin fritid diskuterade politiska spörsmål.

Frans Ledström gick gärna klädd i blåblus, arbetsbyxor och träskor för att markera sitt proletära ursprung och han var en folktalare av rang, engagerad över hela Skaraborg vid arbetarrörelsens möten. Han hade en hög och kraftig röst, skolad i det militära och med humor och engagemang, eldande paroller och slagfärdiga angrepp på motståndare lade han fram sina radikala åsikter som åhörarna alltid applåderade. Han blev mycket populär, förde engagerat småfolkets talan och blev ”Frasse ” med hela Lidköping.

Mot slutet av hans liv mildrades hans ungdomliga socialism och han ansågs av många partimedlemmar vara förborgerligad. Det var nog långtifrån fallet, men anklagelserna berodde till en del på att han efter stadsfullmäktigemötena gärna följde med högerledamöterna till Stadt och tillsammans med dem intog en kvällssupé med snaps och grogg. Där, fram på småtimmarna, sägs d

När Gustav VI Adolf på sin Eriksgata kom till Lidköping möttes han av tusentals Lidköpingsbor och ett högtidligt välkomsttal hölls av stadsfullmäktiges ordförande. Vid den efterföljande banketten hade Frans Ledström högst motvilligt tvingats hyra en frack och på sin hedersplats väntades han naturligtvis konversera kungen. Det visade sig gå alldeles utmärkt, de hade nämligen samtidigt legat på Svea Livgarde och kunde fördjupa sig i minnen av officerare och manövrar och återuppliva roliga militära episoder. Borgmästare Robert Eldh fick försynt sparka Frans på benen när han blev för ivrig och hotade att överträda konvenansens regler. Allt gick dock bra och efter den dagen sägs det att den gamle socialisten t o m hade förvandlats till ivrig rojalist.

Som talare var Frans Ledström flitigt i elden men han var ingen skribent. Inför Lidköpings 500-årsjubileum ombads han dock skriva ned några barndomsminnen av livet och förhållandena i hemstaden omkring 1900. Efter påtryckningar, vädjanden och lång väntan levererades till slut ett manuskript och hans artikel trycktes i NLT:s Jubileumsbilaga 1946. Där skriver Frans Ledström i något omarbetad form så här:

- Mina minnen går tillbaka till 1890-talet, då staden bara hade ca 5000 invånare och jag kommer ihåg hur de levde och bodde. Vår stad såg på den tiden inte så mycket ut för världen, centrum var litet och fyllt av träkåkar och utanför stadskärnan låg det små jordbruk som drevs av enskilda. På den s k Nordahlslyckan hade det byggts en tändsticksfabrik som senare lades ned och blev till lokaler för en gummifabrik och för Lidans motorverkstad . Brottarhallen kom också att ligga där. I närheten låg en väderkvarn, den s k Larses kvarn och dit kom bönderna ofta med häst och vagn för att mala sin säd.

Staden hade tack vare järnvägen fått ett visst uppsving men ännu fanns det bara två industrier, det var mekaniska verkstaden och tändsticksfabriken och de sysselsatte tillsammans bara några hundra arbetare. De arbetade 11 – 12 timmar om dagen och tjänade då omkring 1 kr. Kvinnorna på tändsticksfabriken fick arbeta på ackord som askfyllare, de fick 10 öre per gross fyllda askar. Mer betalt hade pojkarna vid spånsvarven, de kunde få 80 öre om dagen.

För tändsticksfabrikens räkning bedrevs det mycket hemarbete, det var nödvändigt för att hålla nöden borta. Då kunde 5-6-åringar få sitta och klistra innanlådorna till tändsticksaskarna och fick för det 45 öre per tusen askar. Någon kontant lön betalades inte ut till barnen, utan de fick en kopparplåt som de, eller deras föräldrar, kunde handla varor för i vissa butiker. De hygieniska förhållandena i hemmen var det på den tiden inte så noga med. Vintertid och regniga dagar hade man särskilt besvärligt, då måste lådorna torka i samma rum där man vistades såväl dag som natt.

Redan som skolbarn fick många börja på tändsticksfabriken, flickorna blev askfyllare och pojkarna fick slita som hjälpare vid svarvarna. Barnen fick ofta springa direkt från skolan till fabriken, utan att ha hunnit äta eller byta om. De hade sannerligen ingen avundsvärd tillvaro.

Lidköping var på denna tid heller inte så välordnad. Gator och gångbanor var i centrum satta med kullersten, men endast på huvudgatorna fanns det trottoarer med sådana kalkstenshällar som ännu förekommer. Många gator var jordgator, som på våren och hösten liknade lervällingar och inte var så trevliga att köra eller gå på.

Vatten och avlopp fanns sällan inne i husen och utedass var regel. När hushållen ville ha vatten fick de hämta det ur egen brunn eller samlas med tunnor och hinkar vid Särnmarkska pumpen på Nya stadens torg. Gatubelysning fanns heller inte, men en och annan fotogenlykta flämtade utanför de bostäder där de besuttna levde.

De fattiga, de gamla, de föräldralösa barnen och de lytta fick länge ingen omvårdnad av staden. De utackorderades på auktion till lägstbjudande och fick knappast leva ett drägligt liv. Först på 1890-talet kom man på tanken att samla ”hjonen”, som de kallades, till ett hem. För den skull hyrde staden huvudbyggnaden på säteriet Lidaholm och inrättade det till ålderdomshem. Det inköptes sedermera av staden. Förhållandena där var långtifrån trevliga. Sjuka och friska fick bo i samma rum, 5 á 6 stycken; odören blev under dessa förhållanden olidlig. Många gamla uppfattade det också som ett grymt straff att tvingas flytta till ålderdomshemmet.

Så berättar Frans Ledström om förhållandena i Lidköping för 100 år sedan och säkert gladde det honom att han själv som politiker kunde vara med om att ändra livet till det bättre för många. Äldre Lidköpingsbor kommer ihåg ” Frasse” som en färgstark och originell människa. Men han var också en framsynt politiker som ömmade för de svaga i samhället och gladde sig åt att han också lyckades hjälpa dem. Någon gata i Lidköping är märkligt nog inte uppkallad efter honom; Frans Ledström fick dock ge namn åt en bogserbåt. Den hette ”Frasse”, och gjorde god nytta i många år.

Införd i NLT 2006