Yngve Sundling var en legendarisk löpare i Lidköping och också under flera år ordförande i IF Heimer. Föreningen hade länge inte bara fotboll på programmet utan också friidrott och Sundling gjorde mycket för att rycka upp intresset för friiidrotten i Lidköping. Det var t ex han som tog initiativet till Heimers terräng, som med början 1924 sprangs under 20 år. Loppet startade på Framnäs och gick över Tofta och Villa Giacomina på en milslång bana genom tåskets snår och surhålor. Premiäråret vann Yngve Sundling i god stil oldboysklassen, men den som drog publik och uppmärksamhet till sig var segraren i seniorklassen, Eric Backman från Tidaholm.
Backman är en av de legendariska löparna i svensk idrottshistoria och var född 1896 i ett torp i Acklinga utanför Tidaholm. Han var som barn liten och klen och pappan lät därför av en pinnstol tillverka en gåstol åt sonen. I tolvårsåldern hade dock Eric blivit frisk och stark och börjat träna löpning. Han tävlade snart för IFK Tidaholm i terränglöpning och vann flera SM. Han erövrade också många SM i banlöpning, satte svenska rekord och blev uttagen till OS i Antwerpen 1920. Där var han nära ett besegra Paavo Nurmi i terrängloppet, svensken ledde på upploppet med trettio meter, men finnen hann upp honom och lyckades pressa sig förbi strax före mål. Det lär mycket ha berott på att Backman under spurten löpte i blöt kolstybb, medan Nurmi sprang på en asfaltsträng.
Backman tog i Antwerpen ytterligare ett silver, i lagtävling 3000 m och dessutom två brons, 5000 m individuellt och terränglöpning lag.
Ett revanschmöte mellan Backman och Nurmi ägde rum 1921 i Tidaholm. Nurmi möttes på stationen av tusentals Tidaholmare som dock på Tidavallen fick bevittna att Nurmi än en gång lyckades besegra Backman. Ett bevis på tidens goda amatöranda var att Nurmi för segern fick ett kostymtyg och 24 tändsticksaskar.
Eric Backman var som löpare en naturbegåvning men underkastade sig aldrig den asketiska livsstil och hårda träning som t ex utmärkte Paavo Nurmi. Tvärtom, han tyckte om att leva livets goda dagar och klassiska är historierna om att han vanligen kom till start blossande på en cigarr. Lugnt placerade han den på sargkanten för att efter vunnet lopp på nytt börja puffa på den. Hans tävlingsresor inom Sverige och på kontinenten har kallats champagnegalopper och han var en ofta sedd kund på Systembolaget i Skövde. Tidaholm saknade nämligen en sådan inrättning.
Efter sina brons- och silvermedaljer var det meningen att Backman i Antwepen även skulle springa 10 000 m, där han var favorit, och han vann programenligt försöket. Men när finalen skulle starta saknades Backman. Svenska ledare letade överallt, men loppet fick gå utan västgöten. Efter någon timma hittades dock den svenska löparstjärnan på den kungliga läktaren, sittande mitt ibland alla honoratiores. – Hur i all världen bar du dig åt för att få tillträde dit?, undrade de arga ledarna. Lugnt lär då Backman ha dragit fram motboken från Systembolaget i Skövde och glatt förklarat: – Stämplarna i den här boken är så många att man kommer in överallt!
Backmans sista tävlingsår var 1924, samma år som han vann Heimers terräng. Efter den tävlingen lär han ha gått i mål alldeles överdragen av gyttja och arg som ett bi. Han tyckte att banan var alldeles för lerig och tungsprungen och dessutom hade hans cigarr, som han tänt vid starten, slocknat.
Men det var nog inte bara Heimers terräng som gjorde att han slutade som aktiv. Han var mätt på idrottsliga framgångar och hade fått nog av träning och, även om den i hans fall var måttlig, skötsamhet.