Franska revolutionen drabbade Lidköpingsstudent. Tvingad i landsflykt efter att ha översatt Marseljäsen.
Införd i NLT sept 2001
En mycket kort tvärgata till Hagalundsgatan åt Lilleskogshållet till i Nya staden heter Hasselrotsgatan. Den är sannolikt uppkallad efter Matthias Hasselrot, en student från Lidköping med revolutionära idéer. Som ung drabbades han av de franska tankarna om frihet, jämlikhet och broderskap, de som i dag omfattas av praktiskt taget hela mänskligheten, men som tog lång tid på sig att slå igenom. Franska revolutionen satte skräck i alla europeiska regenter och en som fick känna av det var den unge Matthias Hasselrot, som i ungdomlig hänförelse över de nya idéerna tog sig före att översätta Marseljäsen och tvangs att gå i landsflykt på grund av detta.
Efterlyst av hemliga polisen.
Matthias föddes i Lidköping 1769, pappan var handlande och pojken sattes i skola i hemstaden och i Skara. Efter gymnasiet var han mogen för universitetet i Lund och det är där han snappar upp och uppfylls av de revolutionära idéerna. Han hann dock med att ta sin magisterexamen och bli utnämnd till docent i grekiska innan han drabbas av myndigheternas bannstråle. Vad hade han då gjort? Jo, han översatte Marseljäsen till svenska, hans version trycktes och började: ”Upp fosterlandets äkta söner…”. Detta bör ha skett 1793 och sången förbjöds omedelbart.
Översättaren efterlystes också av polisen, spårades och tvingades med goda vänners hjälp och under dramatiska omständigheter att gå i landsflykt till Greifswald i Tyskland. Staden hade ett universitet och var svensk sedan Trettioåriga kriget, men den svenska lagen hade tydligen inte tillräckligt lång arm för att nå hit.
Mordet på Gustaf III 1792 hade skrämt upp de makthavande i Sverige och den nye kungen Karl XIII och hans minister Reuterholm jagade både med hemlig polis och med ljus och lykta suspekta samhällsomstörtare och presumtiva kungamördare. Matthias Hasselrot misstänktes sannolikt för att spela huvudrollen i en revolutionär sammansvärjning.
I onåd.
Jakten på revolutionärer mattades efter några år och Hasselrot tilläts 1796 att återvända till Sverige och hemstaden. Då hittar man honom nämligen som lärare vid Lidköpings skola, året efter är han vice rektor och 1800 har han avancerat till rektor. Detta kan tydas som att han tagits till nåder av höga vederbörande och att han fått syndernas förlåtelse. Så var emellertid långtifrån fallet.
Länge var det i Sverige så, att lärartjänst räknades som en form av straffarbete och blivande präster fick räkna dubbla tjänsteår för sin dystra och avskydda tid som ungdomens fostrare, då de sedan sökte prästtjänst. Hasselrot hade från Lund goda betyg och vetenskapliga meriter så det verkar uppenbart att han stoppats i prästkarriären och att lärartjänsten var en påtvungen avbetalning för hans översättning av Marseljäsen. Från universiteten var han portförbjuden.
Hans tid i Lidköping var alltså en form av förvisning. Dock inte på livstid. Han får befordran till gymnasiet i Skara och efter att ha avlagt en teol kand i Uppsala prästvigs han i Göteborg 1809, 40 år gammal. Han tvingas dock att ytterligare några år försörja sig som lärare innan han blir kyrkoherde i Norra Ving 1812 och i Särestad 1817. Där stannar han livet ut och blir omtyckt och populär; ett av hans eftermälen lyder: ”En liflig, glad och älskvärd man, lycklig tillfällighetsskald.”
Sådan herre – sådan tjänare.
Med tiden verkar Matthias Hasselrot uppskattas efter förtjänst; han får professors namn, blir teol doktor och utnämns till prost över Väne kontrakt. Kontakterna med olika makthavande förbättrades, han blir riksdagsman och sitter i olika utskott.
Han överger dock aldrig sin ungdoms radikala idéer, humana och liberala reformer värnar han om och han verkar för inrättandet av en svensk folkskola. Den hinner han dock inte se förverkligas innan han dör 1839.
Hasselrot verkar ha tagits till nåder igen ungefär samtidigt som Jean Baptist Bernadotte väljs till svensk tronföljare. Kanske är detta ingen slump, kronprinsen hade ju själv som ung revolutionär marscherat på Paris gator och med hänförelse sjungit Marseljäsen. Med en sådan kronprins måste man ju acceptera en präst med en liknande men inte alls så komprometterande bakgrund. Men det tog sin tid och någon merit blev översättningen aldrig för Hasselrot. Tvärtom. Han fick vara glad om den glömdes bort.