Claes Johan Ljungström - Präst och historiker

Införd i NLT Aug 2001

När Lidköping växte på 1950-talet och Dalängen började bebyggas fick en av gatorna där namnet Ljungströmsvägen. Detta för att hedra Claes Johan Ljungström, komminister i Lidköping 1866 – 1872. Han var enligt samtida vittnen en god själasörjare och en uppskattad människa med många intressen. Men det räcker knappast till för att få en gata uppkallad efter sig. Nej, Ljungström gjorde sin stora insats inom den västgötska historieforskningen. Han tog initiativet till bildandet av Västergötlands Fornminnesförening, var sekreterare där till sin bortgång och utgav också en rad skrifter; de mest kända torde vara hans Häradsbeskrivningar, som numera är eftertraktade rariteter och betalas med tusenlappar på bokauktioner.

Född i Sandhem.

Ljungström föddes 1819 i Sandhems socken vid Smålandsgränsen och matades från barnsben med folkliga skrönor och historier om förfädernas liv och leverne. Skrock, hällristningar och ålderdomliga talesätt lärde han sig uppskatta, och han förstod tidigt att mycket av allt detta borde bevaras till eftervärlden.

Den begåvade lille torparpojken Claes Johan skickas så småningom till Skara gymnasium och efter rekordkort tid som djäkne blir han student i Uppsala, där han läser teologi för att sedan prästvigas i Skara 1845. Efter provtjänstgöringar, vikariat och tjänster runt om i Västergötland utnämns han 1866 till komminister i Lidköping. Här är han också lärare vid läroverket som han hedrar med en kantat tryckt under namnet "Vid invigningen af Lidköpings 5-klassiga elementarläroverk. Kantat. Lidköping 1866". Han sitter också i stadsfullmäktige, där han varmt förespråkar en järnväg från Lidköping över Skara till Västra stambanan. Detta uppskattas inte av alla, han får mothugg och begär därför avsked mitt under en mandatperiod.

Under sin tid i Lidköping skriver han en lärobok i runskrift, kallad Runa-list. Den kom i flera upplagor, staten inlöste t o m 2000 exemplar för att utdelas i folkskolor och där användas som läsebok..

Historiker och författare.

Redan 1863 hade Ljungström varit den drivande då Västergötlands Fornminnesförening bildades och han var dess nitiske sekreterare fram till sin bortgång. Han arbetade också för att föreningen skulle ge ut en tidskrift och när den blev verklighet fylldes ofta häftena med uppsatser av honom. Grundandet av ett museum i Skara låg han också bakom. Det är inte konstigt att han ibland fick ont om tid för att sköta sina präståligganden. Det berättas från ett prästmöte att han också kritiserades av en ämbetsbroder med orden "Församlingen din behöver näras men inte med stenyxor utan med livets bröd". Den anmärkningen tog Ljungström hårt.

Den första boken som Ljungström skrev hette "Redvägs härad med staden Ulricehamn" och kom 1861. Arbetet är grundligt och lämnar ingående upplysningar om häradets folkliv och historia. Senare gav Ljungström ut "Åhs och Wedens härader och staden Borås" med liknande innehåll och under hans tid i Lidköping kommer "Kinnefjerdings och Kållands härader samt staden Lidköping". Det blir den mest omfattande och här skildrar han sin nya hembygd, rik på folkliga och historiska minnen. Omfångsrik blir också hans sista bok, "Wartofta härad och staden Falköping", de trakterna var ju rika på fornlämningar och ålderdomliga traditioner, tacksamma att berätta om.

Alla Ljungströms häradsbeskrivningar bygger på noggranna arkivstudier, många och långa uppteckningsresor, samtal med ortsbefolkningen och brevväxling med präster och skollärare. De innehåller också kartor och bilder av olika slag.

Genom sina böcker har Ljungström gett nutida forskare värdefulla uppgifter om vardagsliv och högtider, om folktro och jordbruksredskap i de västgötska bygder han så ingående skildrar.

Uppskattad.

Ljungström hade i Uppsala träffat E G Geijer och intryck från honom tillsammans med intrycken från barndomens fornminnen, folktro och berättelser hade gjort honom historieintresserad. Det hade han gemensamt med många i sin generation och han korresponderade med flera ledande författare, historiker och fornvänner, vilka delade hans uppfattningar och uppskattade hans insatser. Han hade också blivit invald och kallad till medlem i många lärda samfund och akademier. Detta smickrade honom men de långa resorna till sammanträdena gjorde att han oftast fick nöja sig med att vara korresponderande ledamot. På hemmaplan hade han i stället sin glädje i ordenslivet; han var Frimurare och medlem i Götiska Förbundet.

Ljungström hade 1872 utnämnts till kyrkoherde i Västra Tunhem och där dog han 63 år gammal. Hans gravsten på Västra Tunhems kyrkogård pryds av en vacker runslinga och det förefaller vara en passande sista hyllning till en trägen fornforskare.