Jonas Rudberus – prosten och orgelbyggaren.

Införd i NLT Juni 2001

Rudberusgatan ligger i Gamla staden och är uppkallad efter prästmannen Jonas Rudberus som levde på 1600-talet (1636 – 1697). Han var en färgstark och kraftfull man som i mångt och mycket liknade sin samtida gynnare Magnus Gabriel De la Gardie. Dennes organisationsförmåga, byggnadsintresse och mångsyssleri återfinns också hos Rudberus. Han gjorde en stor insats för kyrkan i Lidköping både som själasörjare, byggherre, folkbokförare och pedagog.. Dessutom var han en skicklig orgelbyggare och han lär ha byggt och skänkt en orgel till Lidköpings kyrka och dessutom byggt orglar till kyrkorna i Karlstad, Läckö, Mariestad och Lyrestad.

Det var Magnus Gabriel De la Gardie som lät utnämna Rudberus till prost över Läckö grevskap; från Lyrestad där Rudberus var kyrkoherde hade ryktet om hans duglighet nått grevens öron. Greven behövde en organisatör och kraftkarl och han hade skaffat sig en.

Orgelbyggare.

Det går många historier om Rudberus som orgelbyggare. En omtalar att Karl XI under en av sina inspektionsresor också kom till Lidköping. Kanske var han insvept i den berömda grå kappan när han begav sig till kyrkan Där träffar han prosten själv som arbetar för fullt med sitt orgelbygge. Rudberus känner igen kungen och vill skynda sig hem för att ta på sig mer respektabla kläder, men majestätet hindrar honom och säger: – Fortsätt med arbetet, hjälpa kan jag dig ej, men pengar skall du få i stället.

En annan anekdot berättar att Karl XI en gång gästade Rudberus och då fick äta på en simpel trätallrik. Kungen skänkte då en hel tennservis till prosten. Men vid sitt nästa besök fann han att trätallrikar åter användes i prostgården utom en, som kungen fick äta på, den var av tenn. På förfrågan om va resten av tennservisen fanns tog Rudberus kungen med till kyrkan och visade på den nybyggda orgeln med alla dess pipor. – Där sitter servisen, förklarade han. Kungen blev imponerad och skänkte en ny servis, dock på villkor att den skulle användas till sitt rätta ändamål.

Våra dagars historieforskning har ifrågasatt Rudberus insats som orgelbyggare. Men 1849 när kyrkan brunnit hittades Rudberus grav och när man öppnade den fann man att han begravts tillsammans med sina orgelbyggarverktyg, Detta måste nog tas som ett gott bevis för att Rudberus verkligen byggt orglar.

Byggherre.

När Rudberus tillträdde sin tjänst i Lidköping var Nicolaikyrkans tillstånd bedrövligt. Taket läckte, fönsterglas saknades och på kyrkogården betade kor och bökade svin. Att få Lidköpingsborna att ställa upp med dagsverken för att reparera kyrkan var inte lätt, inte ens för Rudberus. Alla klagade över att de var upptagna med annat och barn och åldringar sändes därför till att arbeta på kyrkan. Rudberus förargade sig över detta, men han drev ändå arbetet med framgång, trots upprepade olyckor som åstadkom förseningar. Än blåste taket av, än rasade byggnadsställningarna och än uppstod sprickor i valven.

Till slut stod dock kyrkan i alla fall färdig och det gladde Lidköpingsborna. Vad som däremot inte uppskattades var när det avslöjades att Rudberus privat tjänat pengar på kyrkobygget. Prosten ägde nämligen en skuta och på den forslades kalk och sten från Kinnekulle till Lidköping. Genom en tvist med skepparen kom det fram att Rudberus köpt kalk för sex daler tunnan men sålt den till kyrkan för 13 daler. Detta bevis på praktisk affärsbegåvning gjorde naturligtvis stadens köpmän avundsjuka, därav ilskan.

Kyrkklockor avslöjar inkomst.

I församlingslivet ingrep Rudberus med fast hand. Han ordnade med folkbokföringen, anställde katekesförhör och höll sin församling i Herrans tukt och förmaning. Olika missförhållanden rådde han bot på. Det hade t ex länge varit dålig ordning på ringningarna i kyrkklockorna. Därför anställdes en ringare, som anvisades ett hus med kök och kammare på en av kyrkans tomter, han skulle också ha nyttjanderätt till en kålgård. Denna kyrkans utgift måste naturligtvis balanseras med inkomster och Rudberus fann på ett sätt. Hans var idén att kyrkan skulle ta betalt för klockringningen vid begravningar. Den döde, eller rättare sagt dödsboet, fick nämligen betala för mäktigheten i klockklangen och för längden av ringningen, som alltså kom att bli ett slags posthum taxeringsuppgift, avslöjande den dödes ekonomiska ställning eller åtminstone de efterlevandes generositet eller brist på sådan.

Rudberus kände dock ett socialt ansvar, i kyrkoboken står nämligen antecknat med hans egen karakteristiska handstil: – Allmosehjon och tiggare njuta den lilla klockan för intet.

Hetlevrad.

Saktmod och tålamod tillhörde inte Rudberus mest framträdande egenskaper. Tvärtom. Han hade barockmänniskans temperament, var snar till vrede och skaffade sig lätt ovänner. Ofta hade han också samarbetssvårigheter. Mellan organisten och Rudberus rådde länge öppet krig. Organisten fick därför ingen lön men svarade då med att strejka under gudstjänsterna. Han gav i stället privata konserter på kyrkans orgel vilket naturligtvis förargade prosten. Tvisten löstes i sinom tid med magistratens hjälp, men det tog lång tid.

Med Lars Klockares hustru var vördig prosten länge ovän. Här hade han fått en värdig motståndare, som totalt saknade respekt för all överhet. Hon var lättretad och behärskade till fulländning tidens vanligaste svordomar och fula ord. Vid behov kunde hon dessutom uppfinna nya. Rudberus verkar förfärad men också lite imponerad, när han antecknar ungefär följande om henne: – Av Lars Klockares hustru har jag hört sådant skällande och sådana svordomar som från ingen människa, hon har befallt både präst, kyrka och klockare i så många orena andars våld, att ej allenast ärliga människors öron hisna, utan stockar och stenar även de sjunka. Med denna kvinna kom aldrig Rudberus på god fot; väpnad neutralitet iakttogs möjligen.

Uppskattad.

Rudberus var en kraftkarl och kunde ibland försöka driva igenom sina önskemål utan att ta hänsyn till andra. Trots detta lärde sig Lidköpingsborna uppskatta honom, han blev populär och sörjdes av många när han dog 1697. Det verkar därför inte riktigt sant det som konsistoriet i Skara skriver: – Han hafwer till orgelwerks byggande haft mer lust, än han hafwer haft wård om församlingens uppbyggelse.

I Nicolaikyrkan hänger ett vackert epitafium över Jonas Rudberus och hans familj. Det är målat av den kände konstnären Johan Aureller d. ä. och räddades lyckligtvis vid kyrkans brand 1849. Av det får man en god uppfattning om hur Rudberus och hans maka såg ut.