Ture Jönsson Tre Rosor – herre till Lindholmen och fiende till Gustav Vasa. Vände skickligt sin kappa efter den politiska vinden.

Införd i NLT okt 2001

När man 1532 på en smutsig gata i Kungälv hittade ett blodigt manslik med avhugget huvud kunde det konstateras att den döde var Ture Jönsson Tre Rosor. Han hade troget tjänat såväl Kristian Tyrann som Gustav Vasa men blivit ovän med bägge. Både Kristian och den svenske kungen misstänktes därför ligga bakom mordet; deras agenter och knektar var ökända för att brutalt och utan misskund verkställa sina höga herrars befallningar.

Misstankarna kunde dock aldrig bevisas, men att det rörde sig om ett politiskt mord var samtiden övertygad om och dagens historiker håller med. Ture Jönsson hade länge och alltför ofta bytt sida i uppgörelser mellan svenska riksföreståndare och danska kungar och ibland hade han stött Gustav Vasa, ibland inte.

Det hade till slut straffat sig.

En av rikets herrar.

Ture Jönsson tillhörde en känd stormannasläkt som hade tre röda rosor i ett gyllene fält i sin vapensköld; släkten hade stora godsinnehav som efterhand naturligt utökats genom arv, giftermål och köp. Men jordinnehav innebar under medeltiden makt och inga metoder var främmande för aristokratin när det gällde att ytterligare tillskansa sig egendomar och förläningar; intriger, processer och vapenskiften ingick i spelet om makten. Och Ture Jönsson behärskade alla knep och kunde därför undan för undan öka sitt jordinnehav och därmed sitt inflytande.

Ture Jönsson var född omkr 1470, hade dubbats till riddare i sin ungdom, blivit riksråd och därefter genom skickliga politiska sidbyten kommit över mer och mer jord. Han var bl a herre till gårdarna Lindholmen och Falun på Kålland, han hade fått olika häraden i Skaraborg, Älvsborg och Småland i förläning och han hade utnämnts till rikshovmästare och till lagman över Västergötland.

I tidens stora religiösa avgörande mellan påven eller Luther var Ture Jönsson konservativ och ivrig anhängare av den fäderneärvda, katolska tron. Han hade också gjort den långa och farofyllda pilgrimsfärden till Santiago di Compostela i Spanien.

Ture Jönsson och Gustav Vasa.

Ture Jönsson var gift med Gustav Vasas fars halvsyster, men trots detta kom de bägge släktingarna att ha olika meningar om det mesta och till slut blev de dödsfiender. Visserligen hade Gustav Vasa som huvudman för släkten gästat Lindholmen, där Ture Jönsson ordnat ett hejdundrande bröllop för sin son i dagarna tre; vigseln ägde rum i Strö kyrka. Snart kom de dock i luven på varandra.

Bråket gällde först äganderätten till flera gårdar, och då dessa genom laga dom tillföll kungen hade Ture Jönsson svårt att hålla god min, någon rättvis dom var det säkert inte, men ingen domstol vågade gå emot kung Gustav; hans vrede var fruktad och allom bekant.

På Västerås riksdag 1527 drev kungen sedan igenom att den lutherska läran skulle få predikas fritt, att kyrkans godsinnehav skulle minska och att biskoparnas borgar skulle tillfalla kronan.

Snart kunde också inrapporteras stängda kloster, fördrivna och hemlösa munkar och nunnor, bortslängda reliker, avskedade helgonbilder och nymodiga seder och bruk i kyrkorna. Många i Sverige upprördes över förändringarna, allmogen var vilsen och stormännen ville bevara sin egen och kyrkans gemensamma makt.

Västgötaherrarnas uppror.

Ture Jönsson beslöt efter Västerås riksdag att blåsa under och ta vara på det ökande missnöjet mot kungen. Han och andra stormän i Västsverige ämnade nu fördriva den alltmer allsmäktige kungen; de önskade själva mer makt, de ville värna om katolicismen och de ville slå vakt om sin lönande export av smör och hudar över Lödöse. Kungen hade nämligen ensidigt gynnat utskeppning över Östersjöhamnarna.

En sammansvärjning kommer till stånd, ledande stormän träffas och de gör upp planer för att välja ny kung och stampa fram en armé av bönder beväpnade med liar och högafflar. Ett möte med allmogen utlyses till Larvs hed för att man där skall höja upprorsfanan.

Mötet blir dock ett fiasko, de sammansvurna får inga med sig, kungens skickliga propaganda och utställda löften hade gjort sitt till och i prästgården i Broddetorp lovar den västgötska allmogen med svansen mellan benen kung Gustav tro och huldhet och får i gengäld försäkringar om kunglig förlåtelse.

Ture Jönsson och biskop Magnus i Skara vågar dock inte lita på kunglig nåd, de skyndar sig i stället att fly ur landet. Andra upprorsmän tror att kungen saknar bevis mot dem, men de bedrar sig. Sammansvärjningens kungaämne, Måns Bryntesson Lilliehök, och herren till Skofteby, Nils Olofsson Winge släpas till Stockholm för att halshuggas medan andra ledare klarar sig undan med höga böter; resten av sitt liv är de dock drabbade av furstlig vrede och kunglig långsinthet.

Kristian Tyrann dyker upp igen.

Den danske kung Kristian, han som gav order om Stockholms blodbad och för den skull fick namnet Tyrann, hade avsatts och fördrivits från Danmark till Holland men förmådde 1531 den tyske kejsaren, vars syster han var gift med, att utrusta en flotta för att angripa det danska Norge. I hans armé medföljde Ture Jönsson och biskop Magnus, som båda längtade efter revansch och ännu drömde om att återfå sina forna maktställningar och rikedomar i Sverige.

De bägge svenska överlöparna hade dock kommit med osanna och alltför optimistiska uppgifter till Kristian; de svenska trupperna i bl a Bohuslän var starkare än väntat och Kristian led upprepade nederlag. Hans vrede och missnöje vändes därför mot Ture Jönsson och detta skulle alltså vara anledningen till att nesligt låta avrätta den svenske stormannen utan dom och rannsakan.

Gustav Vasa hade enligt bevarad skriftväxling från 1530 haft långt gångna planer på att i Hälsingborg anfalla och döda Ture Jönsson men försöket blev aldrig av. Kanske gjordes ett nytt i Kungälv några år senare?

Det är naturligtvis svårt att efter nära 500 år utpeka vem som låg bakom morden, men det verkar mycket sannolikt att en av de bägge huvudmisstänkta är skyldig.

På senare tid har försök gjorts att framställa Ture Jönsson i en mer sympatisk dager; bilden av honom i historieböckerna som en svekfull politisk hoppjerka är ju i stort Gustav Vasas verk; det är ju alltid segraren som skriver historia. Men Ture Jönsson har det emot sig att han har tjänat alltför många herrar och vänt sin politiska kappa efter vinden så ofta att den blivit sliten på bägge sidor. Han ger intryck av att ha varit en maktlysten streber och att ha haft ett även för sin tid omättligt begär efter gods och guld. Dessutom hade han ett sannolikt befogat rykte som bondeplågare av rang.

Lidköping har hedrat honom med en gata och det är naturligtvis riktigt, Ture Jönsson Tre Rosor har en given plats i svensk historia och hans gata i Dalängen ligger åt rätt håll; mot Kålland och Lindholmen.