Borgmästaren i Lidköping, Bengt Håkansson, fick 1613 en son som kom att heta Erik Bengtsson. Han hade ett medfött höftfel, som gjorde att han hela livet kom att halta. För denna defekt fick han lida mycket spott och spe av sina skolkamrater. Men hältan blev hans lycka, han slapp att tas ut som soldat i trettioåriga kriget och uppleva stridens fasor. I stället blev han fogde i Dalsland efter att ha träffat den fagra fogdedottern Anneka och övertagit både hennes fars gård och ämbete. Det kunde ju borga för en fredlig tillvaro, men riktigt så blev det inte. Från 1645 rådde det under en mansålder nästan konstant krig i Sverige genom att dansknorska styrkor ideligen försökte att ta tillbaka de landskap som Sverige erövrat från Danmark. Till dem hörde Bohuslän som ju låg farligt nära Dalsland. Krigen kom därför också att beröra fogden som bodde i Fröskogs socken, bara fem mil från norska gränsen.

Det var i striderna 1659 som Erik Bengtsson kom att spela en hjälteroll. Generalguvernör för Bohuslän var den ärrade krigaren Harald Stake till Hönsäter och han gav order att ett allmogeuppbåd skulle organiseras i Dalsland för att skydda norra Bohuslän från dansknorska härjningar. Till fogdens skyldighet hörde också att försvara riket och Erik Bengtsson lyckades inom kort få tvåtusen bönder mobiliserade. Deras beväpning var inte imponerande, hötjugor, gamla hakebössor, liar och påkar skymtade bland ålderdomliga svärd och yxor. Men Erik Bengtsson hade tydligen förmågan att uppmuntra och leda sina män, när de drog mot Bohuslän för att delta i försvaret av Sverige. De saknade effektiva vapen men uppvägde det med framåtanda och lokalkännedom. Det hjälpte nu inte, efter några förlorade skärmytslingar skräms bönderna på flykten mot Vänersborg. Där får de förstärkning av överste Taubes finska ryttarkompanier som innehöll krigsvana och modiga soldater.

Generalguvernör Stake ger nu denna blandade trupp stränga order att söka upp fienden, som leds av general Bielke, åsamka dem förluster och vänta på förstärkningar.

Taubes spanare upptäcker en mörk och dimmig morgon en fientlig postering vid Viksjön norr om Uddevalla. Översten beslutar att begagna sig av överraskningsmomentet och anfaller. Kaos utbryter bland fienderna som tillkallar förstärkning från huvudstyrkan. Erik Bengtssons bondehär har inte deltagit så mycket i striderna utan sökt skydd i en stor bergskreva ovanför en väg, alldeles i närheten av Strömmesäters bro. Plötsligt hörs fiender komma marscherande på vägen från två håll. En av bönderna springer då ut på vägen och ropar listigt på god bohuslänska: Svenskerne kommer! Dimman och förvirringen gör då att de bägge dansknorska styrkorna anfaller varandra och när de åsamkat varandra tillräckliga skador och förluster ingriper Erik Bengtsson och hans gerillakrigare. De kastar sig ned från berget och hugger vildsint in med tjugor och yxor. Fienderna flyr snart hals över huvud mot Nordre Ryrs kyrka, där deras huvudtrupper befinner sig. Där attackeras hela fiendehären av Taubes kompanier och jagas på vild flykt. Efter någon dag är Stakes snabba kavalleri dem hack i häl och generalen Bielke känner sig säker först på andra sidan gränsen. Bohuslän är i och med det rensat från fiender.

Vid freden i Köpenhamn 1660 lämnade Sverige tillbaka Bornholm och Trondheims län till Danmark, men mycket tack vare att Erik Bengtsson och hans gerillakrigare vunnit segern vid Strömmesäter, förblev Bohuslän svenskt.

Erik Bengtssons insats uppmärksammades och belönades av kung Karl XI tio år senare. Fogden fick 1669 besked om att han fått säterirättigheter på sin gård Stenarsbyn och dessutom erhållit 14 gårdar i byn som förläning. Snart kom också beskedet att han upphöjts i adligt stånd. Erik Bengtsson tog då namnet Lideman efter sin hemstad Lidköping. Han fick ett långt liv, levde lycklig med sin Anneka som födde honom tolv barn. Eftersom ingen av sönerna fick arvingar på svärdsidan dog ätten ut 1715. På spinnsidan levde den dock vidare. Nils Ferlins mamma var dotter i åttonde led till fogdens dotter Kristina. Detta ger dock knappast anledning att betrakta Ferlin som västgötaförfattare, hans Lidköpingsblod torde vara alltför utspätt.

Fakta till artikeln är hämtade från Bertil Holmströms bok, Kampen om Sveriges västra kust.

Införd i NLT 2009