Ett kyrkogårdsbesök är en resa i det förflutna

Införd i NLT December 2002

Kyrkogårdar är parker för minnen men också historieböcker. Där ligger vår släkt och våra vänner och där minns vi dem. Gravstenar ger oss namn och årtal och livsöden avslöjas. Stora kyrkogårdar skrämmer med sin anonymitet, små blir mer personliga och de döda får där fler besök. En sådan liten kyrkogård omger S:ta Marie kapell på Kållandsö och där saknas storslagna monument över berömda döda. Men gravar över människor som levt ett dramatiskt liv eller dött en tragisk död saknas för den skull inte.

En tragisk drunkningsolycka

På Annandag Pingst 1871 samlades ett antal ungdomar vid torpet Fårebo för att göra en kortare båtutflykt till Navens fyr. Solen höll på att gå ner och skratt och sång genljöd över sjön. Raskt hoppade några ungdomar i två ekor medan resten trängde ihop sig i en större fiskebåt. Ekorna roddes en lite längre väg men fiskebåten med 15 ombord valde en kortare kurs utomskärs. Båten var kraftigt överlastad och när den träffades av några häftiga vågor vattenfylldes den och sjönk hastigt Alla ungdomarna hamnade skrikande i sjön och trots att flera av pojkarna gjorde hjältemodiga insatser och lyckades föra i land flera av sina kamrater så drunknade åtta, fem pojkar och tre flickor. De flesta var inte simkunniga. Den muntra utfärden slutade med katastrof, sorg och gråt.

Olyckan spred naturligtvis stor förstämning i bygden och sju av de omkomna begravdes i en gemensam grav vid S:ta Marie kapell. Den ligger alldeles vid klockstapeln och är lätt att hitta; ett stort ankare av järn visar i dag var graven finns.

En mördares grav?

Alldeles till vänster vid ingången till kapellet står en stor gravsten, rest över lagmannen Carl von Becker. Han ägde Traneberg och var lärd och begåvad, skicklig lantbrukare och duktig skald. Han hade dock svårt att hålla sams med sin svåger Carl Svante Ulfsparre som bodde på Sutarebackens gård i närheten av Traneberg. De bråkade ofta om den hemgift som Ulfsparre påstod att hans hustru gått miste om.

Vid Ulfsparres besök hos von Beckers uppstod ofta dispyter, gräl och även handgemäng och en dag 1812 var Ulfsparre spårlöst försvunnen. Han troddes ha rymt till utlandet, men snart började vilda rykten gå om att han blivit mördad av von Becker. Inga bevis kom dock fram. Men när lagmannen låg på sitt yttersta kallade han till sig socknens kyrkoherde och kanske bekände han då sitt dåd, för prästen reste hem djupt tagen och blev aldrig sig lik mer.

I Tranebergs trädgård låg länge en rishög som lagmannen förbjudit sina anställda att röra, men då man 1857 började gräva i den hittades ett skelett tillsammans med en rostig slidkniv. Ingen tvivlade på att det var Ulfsparres kvarlevor man hittat. Och så var det nog.

Naturligtvis påstås det att Ulfsparre spökar. Nattetid kan en mörk gestalt i slängkappa och slokhatt ses lutad över lagmannen von Beckers grav, det är den olycklige Ulfsparre som inte fått en kristlig begravning och som fylld av hat vill peka ut sin mördare.

En ortoceratit uppe till vänster på lagmannens ståtliga gravhäll lyser vit mot betraktaren. Den har formen av en vass stilett och har av många tytts som ett övernaturligt bevis på att von Becker är den skyldige mördaren.

En hemsk syn

I september 1792 satt en tolvårig flicka vid sitt fönster i Paris och fick då se en ryslig syn. Paris skakades av revolutionen och en rasande pöbelhop hade mördat en hatad prinsessa, skilt hennes huvud från kroppen, spetsat det på en stång och med sin blodiga trofé drog de nu omkring på gatorna under skrik och skrän. Flickan hette Julie de Boissimène och den blodiga synen skulle hon aldrig glömma; hon berättade ofta om den för sina barnbarn ute på Kållandsö, där hon tillbringade sina sista år.

Många fransmän flydde till London undan revolutionen och det gjorde även familjen de Boissimène. Där träffade Julie en ung svensk som hette Pehr Backman, de gifte sig och kom efter en tid att bosätta sig i Göteborg. Där väckte Julie uppmärksamhet genom sin skönhet och genom sin franska elegans. Men det svenska språket lärde hon sig aldrig att behärska.

Det berättas att hon en gång varit på bröllop och att en av bröllopsgästerna då hastigt avlidit. Julie återgav händelsen på sitt eget språk: ”Den onga man vara på den bryllup, se den vackra bryd, dö den natt av skänsla”.

Till Traneberg

På äldre dar kom Julie Backman att flytta till Traneberg. Hon hade blivit änka och hennes son Johan Ludvig hade etablerat sig som driftig lantbrukare på Traneberg och dit kom gärna hennes tio barn på besök. Det gladde henne och på Kållandsö utvecklades under 1850-talet ett glatt sällskapsliv med esprit, galanteri och fransk mat och gärna talades det då franska. En av Julies sondöttrar hette Ida och hon kom senare att gifta sig med den berömde sjökaptenen Jakob Ahlberg och bosätta sig på Idet, inte långt från Traneberg.

Julie drabbades efter ett par år av slaganfall och snart kände hon att hennes dagar var räknade. Eftersom hon var god katolik ville hon bikta sig och en katolsk präst kallades därför från Stockholm till Traneberg. Men några synder att bekänna lär Julie inte ha haft. Hon sa bara: ”Mon père, min samvet vara ren, jag vara god katolik, god mor, god hystry.” Med den magra syndabekännelsen fick abbén nöja sig, ge henne absolution med nattvard och sista smörjelsen och sedan kunde den gamla dö i frid.

Den som besöker S:ta Marie kapell hittar lätt Julie Backmans grav; rakt fram vid ingången alldeles vid kapellmuren finns den. Inskriften, som tyvärr numera är alldeles oläslig, lyder: ”Här hvilar enkefru Julie E. A. Backman född de Boissimène i Paris 17 9/4 80 död på Traneberg 18 18/2 58.” Den berättar på sitt kortfattade språk historien om en av de aristokratiska emigranter som för att rädda livet tvangs lämna sitt land under skräckväldets dagar i det revolutionära Paris.