Införd i NLT Aug 2000

Sverige har världens äldsta grundlagsfästa tryckfrihetsförordning, tillkommen 1766, under den s k frihetstiden. Det ska vi vara stolta över,den fria pressen har sedan dess verksamt bidragit till folkbildningen, spritt ideer och skapat opinion och på så sätt medverkat till uppkomsten av den svenska demokratin. Pressen har ju också, icke utan skäl, kallats den tredje statsmakten; de övriga är naturligtvis regering och riksdag.

De första svenska tidningarna utkom i Stockholm men Göteborg med sin stabila ekonomi, baserad på sillen och Ostindiska kompaniet kom inte långt efter; tidiga göteborgska tidningar hade så spännande namn som Götheborgske Spionen och Hwad Nytt! Hwad Nytt!. Från Göteborg spreds sedan tidningsutgivningen som ringar på vattnet ut över hela Västsverige. Denna tidningshistoria har skildrats i en nyutkommen bok, Skaraborgar´n och Spionen, skriven av doktoranden vid Göteborgs Universitet Thomas Andersson Odén.

Mångfald och mångfrestare.

Thomas Andersson Odén har gått noggrant tillväga, hundratals tidningar har funnits sedan 1700-talet och han verkar ha fått med alla trots att många lagts ned, bytt namn eller köpts upp av konkurrenter. Alla tidningar har dock det gemensamt att de haft ekonomiska problem. Några få har överlevt i mer än hundra år, en lång livstid för en tidning, t ex Göteborgs-Posten, Mariestads Tidningen och Skaraborgs Läns Annonsblad.

Tidningar verkar ha grundats av två skäl, det ena var ekonomiskt. Lycksökare hoppades göra snabba pengar, men misslyckades ofta. Det andra skälet var idealism, tidningen ville sprida ägarnas ideer till en läsekrets, det kunde röra sig om nykterhet, tullfrihet, konservatism, liberalism eller socialism.

Påfallande ofta verkar de tidiga redaktörerna vara icke professionella, de var präster, musikdirektörer, lärare eller boktryckare. Åsikter kunde då lätt bli viktigare än annonser och tidningen blev tråkig. SLA i Skövde hade från starten många annonser och många prenumeranter på landet; tidningen kallades också för Gresabla´t. Andra skämtsamma tidningsnamn var Lusadräpan på Mariestads-Tidningen och Tomsäcken på Skaraborgaren. Namnen skvallrar säkert om innehållets kvalitet.

Teknisk utveckling och nya ideer.

Tiden efter 1850 kom att bli viktig för tidningsmakarna. De svenska lönerna steg och folk fick råd att hålla en tidning. Folkskolan hade gjort svenskarna läskunniga och nyheter kunde spridas snabbare genom järnvägar och telegraf. Dessutom kom modernare pressar att ersätta de gamla som knappast förändrats sedan Gutenbergs tid.

Till allt detta kom den politiska utvecklingen,ståndsriksdagen försvann,partier bildades,fackföreningar uppstod och frågan om allmän rösträtt aktualiserades.

Dessa moderna ideer kom att torgföras i hela Västsverige av tidningar som ofta hätskt debatterade med varandra; ofta fanns det i de små västgötastäderna en liberal och en konservativ tidning och senare kanske t o m en socialdemokratisk, alla ivrigt förfäktande sina åsikter. Ekonomin blev på grund av detta dålig, varken prenumeranter eller annonsörer räckte till. Men någon tidning överlevde alltid i sin lilla stad, någon stark Länstidning kom aldrig att dominera varken i Skaraborg, Älvsborg eller Bohuslän och så har det förblivit.

Tidningshistoria i Lidköping.

I Lidköping följde tidningarna ett typiskt västsvenskt mönster. Där startades den första tidningen, Lidköpings Tidning, 1844 av prästen Johan Norén, som hade ett eget tryckeri. Tidningen hade formatet 23x17 och Norén orkade med två år innan han sålde till en boktryckare Tengberg, som då kallade tidningen Lidköpings Nya Tidning. 1853 trädde åter en präst in på redaktionen, Anders Lyxell, och tidningen kom nu att heta Lidköpings Nyare Tidning.

Lidköping var länets största stad och i Skara kunde man gott tänka sig att börja konkurrera med tidningen i Lidköping. Från Skara dirigerades Lidköpings Allehanda, men försöket misslyckades och tidningen köptes av en boktryckare Johan Isaksson, som i USA lärt sig hur tidningar ska skötas. Han var duktig, snart ägde han Lidköpings bägge tidningar som han slår ihop och kallar Lidköpings Tidning. Den hade vänsterprägel, var för frihandel och kritisk mot kungahuset.

Dessa åsikter gjorde att de konservativa i staden 1887 grundade en tidning för att anlägga moteld, en telegrafkommissarie blev chefredaktör. Tidningen kallades Westgöta-Posten och var för skyddstullar och kungahus och mot allmän röst. Den blev snabbt populär och Lidköpings Tidning utkonkurrerades, mycket beroende på att den driftige Johan Isaksson flyttat över sina tidningsintressen till Skövde. Lidköping hade nu åter bara en tidning, Westgöta-Posten med tydlig konservativ prägel.

Det är nu som Nya Lidköpings Tidningen ser dagens ljus, det första numret kommer 1903. Den var i opposition mot lokalkonkurrenten; frisinnad, nykterhetsvänlig och anhängare av den allmänna rösträtten. Starten kunde ha varit mer lyckosam; en tryckare glömde en hammare i pressen och man tvingades köpa ny press. Men den var modern och NLT kunde nu ta in foton och ha flerspaltiga rubriker. En Axel Hörling köper 1910 tidningen tillsammans med två kompanjoner och konkurrenten Westgöta -Posten blir alltmer akterseglad och läggs ned 1954. Sedan dess har NLT varit ensam lokaltidning i Lidköping.

Framtiden.

Idag har tidningar konkurrens av IT, - nyheter och allt det som av tradition funnits i en tidning finns på en skärm och många spår papperstidningens död. Det har man sagt tidigare, både radio och TV skulle ta död på tidningen, men så blev det inte. Pressen har blivit en komplement till nymodigheterna och så kan det också bli med IT. Papperstidningen är ju en viktig trivselfaktor, det vet vi alla som bläddrar och prasslar morgnar och kvällar.

Thomas Andersson Odén ger utom tidningshistoria också plats för flera framstående och betydelsefulla tidningsmän, t ex Harry Hjörne på GP, Torgny Segerstedt på GHT, E G Torgny i Skara, John Kjellman i Falköping och Folke Hörling i Lidköping. De har alla, var och en på sitt sätt och i sin stad värnat det fria ordet och därmed bidragit till demokratins utveckling.

Boken lider av en del upprepningar och boktryckaren i Mariestad hette inte Karlström utan Karström; detta är dock betydelselösa anmärkningar mot en angelägen och intressant bok. Den har självfallet noter, källförteckning, person- och tidningsregister, det märks att det är en doktorand som skrivit.

Boken är utgiven på Warnes förlag och finns i bokhandeln.