Sägner, berättelser, visor och andra folkliga minnen från Västergötland finns samlade i Västsvenska Folkminnesarkivet i Göteborg. Många finns också återgivna i Samuel Landtmansons En Västgötabok. Sägner berättades förr i skenet från brasan och bjöd ofta på god underhållning med inslag av både humor och spänning. Huvudperson är många gånger Den Onde eller Skam, som han också kallas. Han har i sägnen ofta gett en person pengar, lycka och framgång för att i gengäld få hämta denna människas själ efter hennes död. Listiga män och kvinnor lyckas dock ofta lura Skam och får därför leva vidare.
En sägen från Kålland handlar om kärringen som sprang i kapp med Den Onde. I den berättas det om en gumma som bodde i Söne, i en fallfärdig backstuga. Hon var inte Guds allra bästa barn, hon hade nämligen i sin ungdom suttit i fängelse för mordbrand och därför fått öknamnet ”Ellebrännarn” På sin ålders höst försörjde hon sig på häleri, trollkonster, sjukdomsbot och med att binda kvastar, som hon sålde på torget i Lidköping. Trots sina ringa inkomster hade hon rykte om sig att ha en del på kistbotten och folket i bygden tydde detta till att hon var i förbund med mörkrets makter. Kanske var det så, för enligt sägen kom Den Onde en mörk natt och gjorde anspråk på hennes själ. Kärringen ville dock inte alls byta bort sin enkla men trivsamma boning mot en praktfull, svavelosande herrgårdsvåning i underjorden. Hon beviljades dock inget anstånd, men kom som tur var ihåg, att Skam var svag för spel och dobbel. Hon frågade därför om han visste var Gillstads kyrka låg och det visste han. Det var två mil dit och ”Ellebrännarn” påstod att hon kunde springa den sträckan snabbare än Den Onde. Hon var så säker att hon erbjöd sig att slå vad och de kom överens om insatsen. Den var naturligtvis kärringens själ och kommande torsdagsnatt skulle tävlingen äga rum.
”Ellebrännarn” såg ut som en riktig häxa, liten, sotig, höknäst, tandlös och skitig. Hon kunde därför knappast kallas vacker. Och att det fanns två så fula kärringar kunde ingen tro. Det fanns det i alla fall. I Gillstad hade ”Ellebrännarn” en tvillingsyster och de var lika varandra som två bär. Endast Vår Herre kunde skilja dem åt.
Torsdagsnatten kom och de bägge tävlande startade samtidigt. Skam gjorde en rivstart och lämnade snabbt kärringen långt bakom sig. Det gjorde nu inte henne något, hon vände i stället hemåt, gjorde upp eld och satte på kaffepannan. Skam ville gärna vinna och sprang allt han orkade och spurtade dessutom de sista kilometerna. Men vad hjälpte det. Väl framme i Gillstad står ”Ellebrännarn” där, glad och segerstolt flinande. Det är naturligtvis tvillingsystern, men eftersom bara Vår Herre kan skilja dem åt så ser Skam ingen skillnad. Med dunder och brak försvinner han med svansen mellan benen, en själ fattigare men en lång näsa rikare. Han har sedan inte visat sig i trakten. Men tvillingsystrarna firade säkert, var och en på sitt håll, sin lyckade list med rejäla kaffehalvor.