Införd i NLT, TSL Jan 2001

I en vacker bok med färgglada pärmar, signerade Edna Cers, har Stina Lundbäck samlat Lundsbrunns historia. Ingen torde vara bättre skickad till detta än hon; hon är själv uppväxt i skuggan av Brunnshuset och har försvarliga kunskaper i kulturhistoria.

Det är nämligen främst kulturhistoria det handlar om, även om boken inleds med en blick bakåt mot forntiden och avslutas med vad som närmast kan kallas samhällskunskap.

Samhället Lundsbrunn kom till tack vare sin Hälsobrunn och runt den har bebyggelse uppstått. Naturligtvis hämtades idéerna om det undergörande vattnet utifrån; de kontinentala kurorterna Spa, Karlsbad, Ems m fl blev mönsterbildande och i bl a Loka, Medevi, Söderköping och Sätra fick Lundsbrunn svenska konkurrenter.

Klassamhälle.

Allt började med att man i närheten av godset Lund upptäckte en källa som ansågs ha hälsobringande egenskaper. Brunnsdrickarna var i början av 1700-talet ganska få men blev snart fler. Stina Lundbäck berättar hur antalet besökare ökade vid Lundsbrunns Hälsobrunn och hur ett blomstrande samhälle växte fram runt källan. Där fanns affärer av skilda slag, bryggerier, mejerier, hantverkare, fotoateljé och skola. Dit kom också järnvägen och många arbetstillfällen skapades. Samhället levde upp runt midsommartid, då de flesta gästerna anlände, tåg puffade, hästskjutsar rullade och det var ett liv och ett skådespel som på en marknad.

Redan från första början tycks tidens klassamhälle speglas vid Hälsobrunnen. Ståndspersoner kom gärna, men ” fattige uslingar” kunde också beredas plats. Detta genom donationer, gåvor och insamlingar. Naturligtvis berättas det i boken om greve Piper som till minne av sin avlidna hustru lät bygga det än i dag fungerande Piperska lasarettet för mindre bemedlade sjuklingar.

En brunnskur gick från början ut på att dricka litervis av det nyttiga vatten som botade de flesta sjukdomar. Detta gjordes flera gånger om dagen under stilla promenad och gemytlig konversation. Patienterna samlades vid brunnen och en brunnsskänk serverade vattnet i koppar. Man drack genom ett sugrör, vattnet kunde annars genom sin järnhalt skada tänderna. På sugrören var fästa olikfärgade band, som visade om man var en I:a klass gäst eller en II:a eller rent av en III:e. De olika kategorierna åt och bodde naturligtvis också åtskilda. Vanliga sjukdomar hos brunnsdrickarna var reumatism, skrofler, blodbrist, nervsjukdomar och överansträngning.

Många botades men det kanske inte bara var vattnets förtjänst, god mat och vila kunde säkert göra sitt till.

Under 1800-talet kom man att få mer intresse för vattnets utvärtes användning. Badorter växte upp på västkusten och i Lundsbrunn tvingades man att följa med i utvecklingen. Det serverades då gyttjebad, tall- och granbarrsbad, salta bad, karbad och sittbad. Badmästare och baderskor såg till att behandlingen gjorde nytta och statistik visade att så också var fallet.

Nöjesliv.

På Lundsbrunn skulle dock inte bara ges bot åt de sjuka utan också förströelse åt de friska. Därför var en trevlig samvaro av vikt. Man kan nog påstå att brunnsvistelser var en tidig form av semester. Utflykter med häst och vagn, promenader, turneringar i krocket, konserter och baler anordnades. Mycket omtyckta var också en form av teater som med tidens namn kallades ” tableaux vivants”. Naturligtvis förekom det ofta gudstjänster; en brunnspräst fanns alltid på plats.

Under Första världskriget tycks livet på Lundsbrunn ha varit som mest intensivt. Utlandsresor fick ställas in varför de svenska kurorterna kunde duga; Krigssomrarna 1914 –18 hade Lundsbrunn ca 1000 badgäster varje år.

Spa och golf.

Redan tidigt bildades olika bolag för att sköta driften på Lundsbrunn och ekonomiska svårigheter var inte ovanliga. Nybyggnader och underhåll av badhus och sjukhus kostade pengar. I tre generationer satt medlemmar i släkten Nilson Dag från Lidköping som ordförande i Lundsbrunns Aktiebolag och god hjälp hade de också av industrimannen Linus Westberg, också han från Lidköping.

På 1930-talet minskade antalet badgäster katastrofalt och det kom att bli än värre under 40-och 50-talet. Det var inte modernt att vistas på kurort och Lundsbrunns finanser försämrades raskt. Till slut tvingades dåvarande Husaby kommun köpa hela badanstalten, men som en räddande ängel dyker efter några år Västergötlands Missionsförening upp. Behjärtansvärda idealister med frikyrklig bakgrund satsade pengar, arbete och kunskap och tack vare dem lever Lundsbrunn än i dag kvar som en modern kurort med inriktning på konferenser. Men konferensdeltagarna kan fortfarande få ett bad; nu heter det förstås bodyscrubing och serveras i Spa –avdelningen. Det kan kombineras med en golfrunda som ersättning för forna dagars promenader, så tiden har egentligen stått stilla. Spa kan uttydas salus per aqua, alltså hälsa genom vatten och den traditionen består. Det är vattnet som skapat Lundsbrunn; den friskvård som alltid bedrivits där har bara bytt namn och ansikte.

Forntid och nutid.

Stina Lundbäck ger en kort redovisning av Lundsbrunns forntid i början på boken och de sista sidorna är nutidshistoria. Den är också viktig och hon berättar engagerat, personligt och medryckande personliga minnen av dem som bott och verkat i Lundsbrunn på 1900-talet. Föreningar, företag och municipalsamhällets politiska verksamhet redovisas också.

Men självfallet handlar det viktigaste avsnittet i boken om Hälsokällan och Badanstalten.

Boken är intressant, har en bra källförteckning och är rikt försedd med trevliga fotografier från skilda tider.

Stina Lundbäck; Lundsbrunn. 146 s.