Paul Nilsson, sångarprästen och psalmisten höll i taktpinnen

Införd i NLT Maj 2003

För inte så länge sedan sjöng en av våra mest populära, kvinnliga komiker, Birgitta Andersson, hon med Sveriges vackraste röst, "Jag är så glad att jag är svensk" och det revynumret spelades flitigt i radio. Inte många visste då att upphovsmannen till textraden var västgöten Paul Nilsson och att hela den nationalistiska strofen lyder:

Jag är så glad att jag är svensk.

Var skapte Gud ett land

så stjärneklart, så sommarljust

som Sveriges vida strand.

Paul Nilsson var inte bara glad över att vara svensk. Han var faktiskt ännu stoltare över att vara västgöte, det är nämligen han som skrivit texten till den pompösa och ännu i konservativa kretsar omtyckta och sjungna Hymn till Västergötland (Jag hälsar dig Västgötarike). Han föddes i Längjum 1866, prästvigdes och verkade i Skara stift hela sitt liv. Sin största insats gjorde han som körledare för Levenekören och som författare av psalmer. I 1937 års psalmbok fick han med tio stycken, den mest kända är "Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider".

Paul Nilsson fick en av sina första tjänster i Levene och där började han att i pastoratets kyrkor bilda körer. De slogs ibland ihop till en fyrstämmig, väldig kör med 300 röster och de sjöng både på svenska och på främmande språk och sångarglädjen i pastoratet kände knappast någon gräns. Levenekören blev berömd i hela Västergötland och gav konserter i både Skara och Lidköping; den övade flitigt och dess repertoar förnyades ständigt under Paul Nilssons entusiastiska ledning.

Körens mest omtalade framträdande ägde rum på Håkantorps station i september 1893. Stationen hade klätts med unionsfanor, girlanger och blommor i anledning av att kung Oscar II skulle passera för att jaga älg på Hunneberg. Med sig som gäst hade den svenske kungen kejsar Wilhelm II av Tyskland och de bägge statsöverhuvudena fick från perrongen på Håkantorps station ta emot en mäktig sångarhyllning från den stora Levenekören. Först sjöngs "Ur svenska hjärtans djup" och sedan på tyska "Die Wacht am Rhein" och bägge sångerna behagade deras majestäter och de förundrade och gladde sig över de väl inövade stämmorna och det goda tyska uttalet.

Hyllningarna på Håkantorps station refererades utförligt i svenska tidningar och blev till artiklar i både tysk och rysk press och dessa väckte både misstankar och kraftig oro hos tsaren. Han befarade nämligen att en hemlig allians bildats mellan Sverige-Norge och Tyskland riktad mot Ryssland och det tog lång tid, mycken kurirpost och hemlig diplomati innan tsaren hade lugnats och Håkantorp strukits från den ryska, utrikespolitiska världskartan.

Paul Nilsson lämnade Levene 1896 och flyttade då till Gudhem för att till slut hamna i Sjogerstad som prost. Dessförinnan hade han varit regementspastor vid K 3 i Skövde och 1905 lett en gripande och allvarlig fältgudstjänst inför husarerna som med slipade sablar och skarpa skott stod i beredskap att dra ut i krig mot Norge i anledning unionsupplösningen. I Skövde hade Paul Nilsson tagit initiativet och också tiggt ihop pengar till soldathemmet där och han gjorde sig under hela sin levnad känd som en driftig och duktig prästman. Men när Leveneborna ville ha honom som kyrkoherde tackade han nej; pastoratet var för stort och arbetsamt. Paul Nilsson ville ha tid till sitt författande, sitt ledamotskap i olika psalmbokskommittéer och till att sköta ordförandeposterna i Västergötlands Körförbund och Västergötlands Sångarförbund.

Redan tidigt hade Paul Nilsson börjat dikta och tillfällighetsstycken, psalmer och historiska dikter kom till oupphörligt. Han tilldelades 1898 Svenska Akademiens andra pris för sin historiska dikt "Ryttarns Mats" och det var med stolthet han personligen tog emot priset i stora börssalen i Stockholm och vid den efterföljande middagen fick skåla med tidens stora författare, bland dem Carl Snoilsky och Gunnar Wennerberg.

Under Paul Nilssons levnad blev landskapssånger populära, varje bygd skulle ha sin och fick det också. De flesta verkar år 2003 smått pekoralistiska, mycket skrytsamma och väldigt omoderna. Vid en pristävling om bästa bidrag till en Bohusländsk landskapssång erhöll Paul Nilsson andra pris. Hans bidrag har aldrig sjungits och många tycker elakt att samma öde gott kunde ha drabbat hans Hymn till Västergötland. Det är naturligtvis fel, hymnen är ett typiskt barn av sin tid men den bör inte sjungas i dag, detta beroende på att texten mest hör hemma på ett diktens museum. Den är nämligen fylld av ålderdomliga och numera obegripliga ord t ex äring, rågar(substantiv), odalmän och ymnighetshorn, konstiga syftningar och gammaldags, förlegad gudsnådelighet. Hymnen hyllar också ensidigt odalmännen, d v s de självägande bönderna, medan alla pigor och drängar, statare och torpare, hjon och backstugusittare glöms bort när textens storbönder bärgar sina väldiga skördar med hjälp av säkerligen dåligt betald arbetskraft.

Många förundrar sig alltså över att Hymn till Västergötland fortfarande sjungs, men sannolikt, och som en förmildrande omständighet för dem som sjunger, tänker ingen längre på orden utan låter sig ryckas med av den medryckande och vackra melodin, skapad av domkyrkoorganisten i Skara, Ivar Widén. Kanske kunde en ny text till samma melodi ge upphov till en mer tidsenlig Västgötasång?

Men ingen kan ta ifrån Paul Nilsson hans eftermäle som duktig präst, psalmist och körledare. Han borde därför förtjäna ett bättre öde än att i dag drabbas av att hans Hymn till Västergötland, med sin pompösa hembygdschauvinism, bismak av psalmparodi och tveksamma historieskrivning, fortfarande stäms upp.