Införd i NLT april 2002

Islänningen Snorre Sturlasson berättar att västgötarna år 1018 led svårt av krigen mellan den norske kungen Olav Haraldsson och den svenske kungen Olof Skötkonung och därför önskade fred. För den skull kommer lagmannen i Skara, Ragnvald Jarl, överens med Olavs förtrogna sändebud Björn Stallare om att de tillsammans skall åka upp till Uppsala och där presentera ett fredsförslag; en viktig del i detta var ett giftermål mellan Olof Skötkonungs dotter Ingegerd och den norske kungen.

Snorre låter sedan på tinget Torgny Lagman lägga fram fredsförslaget för den svenske kungen och hota honom med avsättning och död om han inte tar hänsyn till folkets fredsvilja. Olof Skötkonung tvingas då motvilligt gå med på både fred och giftermål. Senare ändrar han sig dock, Olav Haraldsson får nöja sig med Ingegerds halvsyster Astrid som drottning, medan Ingegerd av politiska skäl gifts bort med storfursten Jaroslav i Ryssland.

Snorres berättelse innehåller en kärna av sanning även om mycket av den har betvivlats av historiker av facket. Hans huvudpersoner, med undantag av Torgny Lagman, har dock existerat i verkligheten och Ingegerd är faktiskt den första svenska kvinna vars levnadsöde man har närmare kunskap om.

Mäktig mans kvinna.

Om Ingegerd, Olof Skötkonung, Olav Haraldsson, Astrid, Ragnvald Jarl, Jaroslav och andra historiska personer som levt under 1000-talet har det nyligen utgivits en roman som heter Mäktig mans kvinna och är skriven av Catharina Ingelman- Sundberg. Handlingen utspelas delvis i Skara och Husaby men mestadels i Uppsala, Kiev, Novgorod och Norge och huvudpersonernas karaktärer, de politiska händelserna och de historiska miljöerna är trovärdigt skildrade. Självklart har författarinnan använt sig av sin rätt att fabulera och det har hon verkligen inte försummat. Intriger, svek, upprörda känslor, kärleksäventyr, vapenskiften och gästabud med fest och fylla är skildrade på ett både spännande, roande och realistiskt sätt. Förtjänstfullt är också att bokens bifigurer, särskilt kvinnorna, blir levande med alla sina förtjänster, fel och brister.

Som helhet är dock Mäktig mans kvinna inte en bra roman, språket haltar och handlingen känns ibland krystad och mindre sannolik. Bilden av Olof Skötkonung som en alkoholiserad, deleriumsvamlande gubbe känns overklig och författarinnans påstående om att det växer tång i ryska floder är kanske en obetydlig lapsus, men det finns tyvärr flera liknande felaktigheter. Och Olof Skötkonungs hovskald Erling Munvig (sic!) har författarinnan försökt skildra med humor men sällan har ett så misslyckat porträtt i ord tecknats.

Helgonet Ingegerd.

Bokens stora förtjänst är i stället att den presenterar kungadottern och storfurstinnan Ingegerd för en större allmänhet. Hon är bortglömd i Sverige men berömd i många andra länder. Av Jaroslavs och Ingegerds åtta barn blev de fem sönerna ryska storfurstar och de tre döttrarna drottningar i Frankrike, Ungern och Norge. Än i dag räknar många av Europas furstehus sina anor tillbaka till Ingegerd och Jaroslav.

När Ingegerd år 1050 avled hade hon sedan några år levt som nunna och antagit namnet Anna efter jungfru Marias moder. Hennes grav i Kiev är en omtyckt vallfartsort och hon har av rysk – ortodoxa kyrkan helgonförklarats och bär som helgon namnet Den Heliga Anna av Novgorod. Även hennes son Vladimir blev senare helgonförklarad. Bägge är favoriter hos ryska ikonmålare.

Kanske har helgonet Ingegerd som barn lekt vid Husaby kyrka, omöjligt är det inte. Därför borde guiderna vid alla resor i Arns fotspår i samband med att de berättar om Olof Skötkonungs dop inte försumma att presentera hans dotter, det internationellt berömda helgonet Den Heliga Anna av Novgorod.

Catharina Ingelman–Sundberg; Mäktig mans kvinna. Richters förlag.