Samhällskritik blandas med spänning och humor

Införd i NLT Oktober 2005

Britt-Marie Mattsson från Göteborg är känd som en kunnig journalist på den politiska världsarenan. Hon har bevakat åtta presidentval i USA och gjort flera reportageresor i Asien. För sin skicklighet och oräddhet som skribent och nyhetsrapportör har hon bl. a fått Stora Journalistpriset och Vilhelm Mobergsällskapets pris. Förra året debuterade emellertid B-M Mattsson som romanförfattare och i höst ligger hennes andra bok på bokhandelsdiskarna. Den heter Snöleoparden och huvudperson i den är återigen journalisten Caroline Maine, som dock har påbörjat en ny karriär på Utrikesdepartementet i Washington. Detta ger författaren många tillfällen till satiriska insiderskildringar därifrån och dessa verkar både träffsäkra och sannolika, roliga är de hur som helst.

Caroline vandrar först runt sysslolös i de ödsliga UD-korridorerna och längtar efter något att göra; hon vantrivs i den Kafkaliknande miljön. Det dröjer dock inte länge innan hon sätts i arbete och då får hon ett både farofyllt och svårt uppdrag. En säck med kurirpost har försvunnit på sin väg från amerikanska ambassaden i New Delhi till Kina och den är fylld med viktiga brev och dokument och får absolut inte komma i kinesiska händer. Caroline har på oklara premisser valts ut att resa till New Delhi för att skaffa säcken tillrätta, något som medför att hon också hamnar i Nepal och Tibet under sin jakt på den. Koden för hennes uppdrag är ordet Snöleopard och det är det som gett namnet åt boken.

USA:s vicepresident och den kvinnliga utrikesministern konkurrerar med varandra och litar inte på Caroline; det gör att vicepresidenten godkänner att en lejd mördare får i uppgift att följa efter Caroline på hennes resor i Nepal och Tibet. Efter många strapatser och äventyr lyckas naturligtvis Caroline att komma över kurirposten och har därmed fullföljt sitt uppdrag.

Om romanen hade slutat här, hade den varit en medioker agent- och spänningsroman, som liknat många andra i samma genre. Detta är dock långtifrån fallet. Orsaken till det är att B-M Mattsson har ett intresse av att avslöja avigsidor i USA:s inrikespolitik och det gör hon i bokens sista tredjedel. Det är den som räddar romanen från trivialitet och det därför att den är fylld av sannolika men elaka ögonblicksbilder från spelet i amerikansk in – och utrikespolitik. Maktkamp mellan olika politiker skildras med satir och humor och inte sällan förekommer även rent farsartad situationskomik. Intrigen kunde möjligen gjorts mer realistisk men den är långtifrån osannolik och den impressionistiska skildringen av skilda miljöer i Washington ger romanen spänst och liv.

Några erfarna och kunniga journalister tar i bokens slutskede över Carolines huvudroll och tack vare dem avslöjas vicepresidentens och hans handgångne mans maktfullkomlighet och odemokratiska metoder. Innan detta sker är slutet oförutsägbart och spänningen hålls länge vid liv

Mycket i boken bygger på författarens egna iakttagelser under vistelser runt om i världen och det medför att hennes skildring av främst Tibet känns äkta. Snöleoparden är dessutom fylld av humor, spänning och samhällskritik och språket är vårdat och lätt att förstå; som den journalist hon är kan Britt-Marie Mattsson skriva både klart och begripligt.

Britt-Marie Mattsson: Snöleoparden, Piratförlaget. 415 s