– och tvätten sköljdes från flottar i Lidan.
Införd i NLT Oktober 2003
På gamla foton från Lidköping ser man på Nya stadens torg, bredvid bron, en åttakantig byggnad. Det är den Särnmarkska pumpen, uppförd 1856 i gult, holländskt tegel och använd som reservoar för Rådavatten. Vattnet leddes till Lidköping genom borrade trästockar och ledningen hade bekostats genom en donation av handlanden A P Särnmark. Reservoaren hade i sin spets en förgylld kula, försedd med pipor ur vilka vatten vid högtidliga tillfällen sprutade ut i luften. Den revs tyvärr 1903 men en modell är utställd på Vänermuseet.
Under nästan femtio år samlades varje morgon och kväll många av stadens pigor, mamseller, lärpojkar, gesäller och drängar med sina kärror, ok och hinkar vid pumpen för att hämta vatten men också för att umgås och de kom då också hem med det senaste skvallret och de färskaste nyheterna. En som var med om att hämta vatten omkring 1900 var den blivande hembygdsvännen och museimannen Benjamin Lidholm. Han kom ihåg hur det gick till och har i för länge sedan bortglömda och gulnade tidningsartiklar på ett livfullt sätt berättat om hur han liksom många andra pojkar hjälpte sin mamma att forsla hem vatten till hushållet.
Särnmark hade som tack för sin donation fått vatten indraget på sin gård, belägen vid Mellbygatan, men enligt Benjamin Lidholm hade det sedan tillkommit flera grenledningar. En pump fanns vid läroverket, en vid Kylanderska skolan och den rike handlanden Schoug hade bekostat en ledning in till sin fastighet vid torget, det är den som nu ägs av Svenska Handelsbanken. Schougs pump låg alldeles till höger när man kom in genom hans port vid Sveagatan och från den hade de kringboende tillåtelse att hämta vatten. Det var dit den unge Benjamin Lidholm och många av hans kamrater skickades, och de hade kommit på ett alldeles eget och roligt sätt att forsla sina vattenkärl.
Varje pojke hade byggt en sorts kärra som bestod av en lång stång på vars nedre del ett begagnat trähjul eller nytillverkad trissa hade monterats. På stångens mitt satt krokar, vanligen böjda spikar, och på dem hängdes hinkar eller flaskor med vatten. Om flera pojkar möttes vid pumpen blev det givetvis kappkörning hem. Väl hemma upptäcktes det inte sällan att nästan allt vatten skvimpat ut under färden över de knaggliga kullerstenarna. Då blev det att hämta nytt vid den Schougska pumpen men hemtransporten gick nu säkert i lugnare takt.
Den Särnmarkska vattenledningen hade sin begränsning liksom cisternen på torget. Ofta hände det att stadens bryggardrängar tidigt på morgonen tömt den på allt vatten och att hundratals vattenhämtare då tvingades gå hem arga och tomhänta. Detta upprörde stadsborna, de ansåg att varken bryggarna eller de nya industrierna i staden borde ha tillåtelse att ta för sig av Rådavattnet; det var ju känt för att vara rent och hälsosamt och borde därför bara tillåtas i stadsbornas hushåll. Industrierna kunde gott använda annat, sämre, vatten och många hävdade att sådant nog kunde duga åt dem. Vattentillgången i staden var ju så dålig att hästar och andra djur i staden fick dricka från olika, ibland ohälsosamma brunnar eller direkt i älven.
Rådavattnet var också strängt förbjudet att använda till tvätt. Därför måste allt tvättvatten med stor möda kånkas från älven i ämbar, hinkar och tunnor innan det var dags för det tunga och omständliga kvinnoarbetet att byka tvätten på vedspisen hemma i köken. Då låg ångan som en dimma över köksbord, pinnstolar och utdragssoffa och fönstren immade igen. Det var bara i ett fåtal gårdar som man hade lyxen att ha tillgång till särskilda brygghus.
Efter byket måste tvätten forslas ned till älven på kärror och hästskjutsar för att sköljas. Vid nuvarande Wennerbergsbron var en sköljflotte förtöjd och därifrån hördes från morgon till kväll höga kvinnoröster och det intensiva ljudet från klappträn. Senare tillkom ett par andra större, flottar med tak nedströms mot torgbron, en av dem hade sjösatts av en byggmästare och han tog betalt för användandet.
Den Särnmarkska vattenledningens dåliga kapacitet hade alltså länge kritiserats och mycket tack vare brandförsäkringsbolagens krav på bättre vattentillgång kom en ny ledning till från Råda 1903 och vattentornet vid Esplanaden byggdes. Ledningar drogs till de flesta av stadens fastigheter och vattnet räckte nu även till industrier och tvätt. Sköljeflottarna användes dock länge, men när den svåra stormen 1921 tog med sig den sista ut i Kinneviken ersattes den inte.
Man kan nog påstå att med den försvann en epok i Lidköpings historia. Stadens hus och uthus hade undan för undan fått vatten indraget och försetts med dåtida moderniteter som bykpannor och sköljkar och vattenhämtning och sköljflottar var snart bara tråkiga minnen. Ett tungt kvinnoarbete hade underlättats men än skulle det dröja innan tvättmaskiner, centrifuger och torktumlare gjorde sina revolutionerande intåg.
Rådavattnet förslog länge till Lidköpingsborna, under tjugotalet visserligen blandat med vatten från provborrade brunnar i trakten av Lockörn. Men när staden växte och industrierna krävde alltmer vatten beslöt fullmäktige att använda Vänervatten för att trygga vattenförsörjningen och ett nytt reningsverk byggdes därför 1931 vid Lockörn. Fortfarande lär dock lite Rådavatten rinna i Lidköpings vattenledningar.