Vacker ung kvinna innebränd, sägs sedan spöka.

Införd i Okt 2002 i NLT

Av Kållandsös herrgårdar har Vänsjö det vackraste läget. Mangårdsbyggnaden ligger inbäddad i lummig grönska, speglar sig tillsammans med det tidstypiska magasinet med sin vällingklocka i Vänsjöviken och har en betagande utsikt mot Ullersund. Av någon anledning är egendomen dock inte lika känd som Traneberg, Odensvik och Senäte. Det är lite märkligt för Vänsjö har en lång och intressant historia, gården har ägts av olika adelsätter alltsedan 1300-talet och en tid också av nunnorna i Vadstena kloster.

Gården ingick på sin tid i Magnus Gabriel De la Gardies grevskap och greven anordnade där påkostade vildsvins- och kronhjortsjakter för inbjudna grevar och kungligheter. Genom Karl XI:s reduktion drogs Vänsjö in till staten och tjänstgjorde sedan i decennier som bostad för kronans jägmästare.

Carl Gustaf Tessin, hattpolitikern och konstälskaren, fick dock under några decennier omkring 1760 Läckö som förläning och förfogade då också över Vänsjö. Gården låg då liksom tidigare på en höjd cirka 500 meter norr om den nuvarande.

Tessins porträttbyst.

Från Tessins tid som innehavare av Vänsjö berättas en sägen fylld både av dramatik, tragik och kärlek. Tessin, som var en känd konstälskare, ville ge en porträttbyst i marmor av sig själv till sin lärjunge kronprinsen, den blivande Gustaf III. För den skull hade han engagerat en fransk bildhuggare till Läckö och Tessin satt där modell så ofta han hade tillfälle. Men grevens ständiga resor till Stockholm och till sitt gods Åkerö i Sörmland gjorde att arbetet med bysten fördröjdes.

Fransmannen hade dock inga fritidsproblem, han hade upptäckt att det på Vänsjö bodde en både vacker och ung polsk grevinna och han uppvaktade henne så ofta han kunde, helst nattetid. Tessin fick höra talas om förhållandet och varnade bildhuggaren: "Hon är en Venus i kroppen men har en djävul i själen" sa han, men det hjälpte naturligtvis inte; de nattliga kärleksstunderna fortsatte; om möjligt än mer intensivt.

Snart spreds rykten om att det spökade på Vänsjö, fransmannen togs för en spökryttare när han nattetid kom ridande och mystiska ljus syntes i den då nästan färdigbyggda herrgård som skulle ersätta den gamla. Det gick t o m så långt att snickare och murare knappt vågade arbeta där ens dagtid.

En dag när Tessin återvänt från Stockholm och satt modell såg han en stor, praktfull och vacker ring på konstnärens hand. Han bad att få titta på den och fick då syn på en inskription. Där stod: ” Lev för din man, annars skall hämndens eld drabba dig”. Konstnären erkände att den vackra grevinnan hade gett honom ringen. Tessin avslöjade då att polskan var gift och påstod att hon säkerligen fått ringen av sin man. Han talade också om att hon ertappats som spion och att hon skulle utvisas så fort som möjligt.

Branden.

Ursinnig kastar sig fransmannen upp på en häst och rider i sporrsträck genom mörkret till Vänsjö. Där väntar polskan med en sprakande brasa för att välkomna sin älskare med värme och kärlek. Något ljuvt möte blir det dock inte, i stället kommer fransmannen inrusande blek av vrede; rasande och svärjande kallar han sin älskarinna för äktenskapsbryterska, lögnerska och spion. I vredesmod kastar han sedan ut hennes ring genom fönstret och störtar ut för att aldrig mer komma åter.

Bestört ser polskan sin dyrbara ring hamna ute i den mörka trädgården och i panik griper hon en eldbrand ur öppna spisen att lysa sig med och rusar ut bland rabatter och buskar för att leta. Plötsligt ser hon flammor bakom sig; hela huset står i ljusan låga. En glöd har hoppat ut från brasan och antänt rummets mattor, möbler och gobelänger. Modigt skyndar hon in för att släcka eldsvådan, men då rasar hela taket med ett gnistfullt brak ned över henne och hon omkommer i rök och lågor.

Hon hade inte förstått att det var allvar i ringens varning.

Kvinnlig vålnad.

Någon brand på Vänsjö finns inte historiskt belagd, men något har inträffat som gjort att gården flyttades till sitt nuvarande läge alldeles nere vid Ullersund. På platsen där den gamla gården låg växer nu bara nässlor, nypon och meterhögt gräs. Men mörka höstnätter lär man än i dag där kunna se vålnaden av en mörk kvinna i lång klänning, som med ljus i handen letar efter sin ring.

Många sägner lär ju innehålla en kärna av sanning och så är kanske också fallet med denna från Tessins tid, där bildhuggaren och polskan på Vänsjö spelar huvudrollerna. Men sann eller inte; dramatik saknas verkligen inte i berättelsen och händelseförloppet med kärlek, svek, plötsliga avslöjanden, nattliga eskapader och död kan framgångsrikt tävla med storyn i en modern TV-såpa.

Genom denna sägen har också Vänsjö begåvats med ett alldeles eget spöke, precis som Traneberg, Senäte och Stola. Och alla gamla herrgårdar med självaktning ska ju ha ett spöke.