Skillingtryck diktades och sjöngs om den sorgliga händelsen

Införd i NLT April 2003

I början av 1900-talet hördes metande pojkar vid hamnpiren i Lidköping ropa till de segelbåtar som länsade förbi: - Akta er för att segla med fasta skot! Bakgrunden till denna uppmaning var den tragiska olycka 1904, som gjorde att fem unga män omkom. De hade gett sig ut i segelbåt på Kinneviken, överraskats av hårda byar och eftersom de seglade med fasta skot och orevade segel hade båten kantrat och alla ombord hamnat i vattnet och drunknat.

Nyinköpt båt

Under våren 1904 hade några unga Lidköpingbor längtat efter att skaffa en egen båt för att under sommaren ge sig ut och segla. När de fick veta att konditor Garström tänkte sälja sin segelbåt "Ariel", så slog de till och köpte den. Efter att ha målat och skrapat allt trävirke och segel och tackel och tåg setts över sjösatte de båten och i början av juni var det dags för en längre provtur.

Fem unga män klev en tidig och solig morgon ombord för att ha en härlig dag till sjöss; de hette Knut Lundkvist, Axel Lind, Ferdinand Wallentin, Nils Bäckvall och Arvid Nilsson. De fyra sistnämnda var anställda vid Nymans porslinmåleri och lockats till Lidköping från sin hemstad Ystad.

Kursen sattes mot Kållandsö, vädret var bra och milda västanfläktar fick båten att skjuta fart, bogvattnet att forsa och vågorna att klucka mot borden. Besättningen skämtade och trivdes och njöt av seglatsen, men efter ett tag friskade vinden i, himlen mörknade och hårda byar fick båten att luta kraftigt. De ovana besättningsmännen greps av panik, rorsmannen klarade inte av att parera vinden och sjöarna och plötsligt slog vågorna in i båten, den vattenfylldes snabbt och sjönk. Alla ombord hamnade i vattnet och då simkunnigheten var dålig eller helt obefintlig och olyckan hände långt från land drunknade samtliga.

Efterforskningar

När arbetsgivare och anhöriga upptäckte, att de unga seglarna ännu på måndagsmorgonen inte återvänt anade de oråd. Några av dem hyrde den lilla ångbåten "Källan", sedermera kallad "Secularis", av Skofteby mineralvattenfabrik och gav sig ut för att leta. Ute vid Marholmen i Ekens skärgård talade fiskare om, att de sett båten segla förbi, men vart den sedan tagit vägen visste de inte. "Källan" stävade då vidare mot Hönsäter och Kinnekulle och först framåt morgonen nådde den hamn i Lidköping. Men av "Ariel" hade inte en skymt setts till.

Nu befarade man på allvar, att en olycka inträffat och fiskare ute på Kållandsö uppmanades att dragga efter båten, på sådana ställen där man kunde befara att katastrofen inträffat. Och den 27 juni fann några fiskare "Ariel", cirka 400 meter från Marholmen och på ett djup av tio famnar. Båten hade alla seglen uppe, orevade och samtliga skot var fasta. Fyndet gav ett klart besked om hur och varför olyckan inträffat och att allt hopp om att hitta seglarna levande nu definitivt var ute. Men fortfarande återstod att hitta de förolyckade.

Sorgstämning

Den tragiska olyckan gjorde att förstämningen kom att vila tung över Lidköping och allas tankar gick till de anhöriga och man delade deras sorg. Samtliga de omkomna var i sina bästa år och mest tragiskt var det med Knut Lundkvist; han skulle ha firat bröllop vid midsommartid.

Draggningarna ute vid Marholmen fortsatte, men först efter dryga tre veckor fann man liken av tre omkomna och i slutet av juli ytterligare ett. Kroppen efter den femte drunknade hittades aldrig och är fortfarande borta. Egendomligt nog fann man, att de drunknade alla hade sina händer knäppta över bröstet, liksom till bön.

Stora människomassor samlades såväl på Hamngatan som på kyrkogården för att åse de högtidliga begravningstågen och de gripande begravningsakterna.

Skillingtryck

För hundra år sedan var det vanligt, att då något särskilt anmärkningsvärt inträffade, det kunde vara tragiskt eller glatt, så diktades det en visa, ett s k skillingtryck, om händelsen. Den föredrogs sedan på marknader, spelades och såldes av positivhalare, bjöds ut i boklådor och sjöngs i hem och på arbetsplatser. Ett skillingtryck om den tragiska olyckan vid Kållandsö diktades också och på grund av sitt sorgeliga innehåll och välkända melodi så spred den sig som en löpeld över Sverige. Texten lyder:

Poetisk minnesruna

Melodi som fröken Madigan och Grefve Sparre

Sorgeliga saker hända

Här i världen hvar minut

Men sorgeligare än nu timat

Har här knappast händt förut.

Fem unga män här från staden

Ut på segeltur sig gaf

Ingen av dem kunde ana

Vänern skulle bli dess graf.

Men Herrens vägar ingen känner

Sök ej forska i hans bok

Ty hur man där glor och bläddrar

Blir man aldrig klok.

Ty våra dagar är tillmätta

Ej en timmes delation

Kan man få när döden kommer

Om man offrar en million.

Därför när vår tid är ute

Godt att då ha levat så

Att när våra dagar sluta

Kan med lugn i grafven gå.

Alla var i unga åren

När dess lefnadsbana brast

Liksom blomman bryts om våren

Flydde deras lif i hast.

Stor sorg i många hjärtan råda

För den olycka som händt

Hos vänner och hos anförvanter

Och hos alla som dem kändt.

Frid med dessa unga söner

Som sin graf fick i vår hamn

Snart kanhända få de hvila

Uti grafvens lugna famn.

Dit ska mången då vallfärda

Ung och gammal dit ska gå

För att fälla sorgens tårar

Och små blommor strö därpå.

Till sist ett vänligt råd jag giver

Alla de som ej förstå

Sig på att ror och segel sköta

Akta er för böljan blå.

Den sorgliga händelsen med de fem unga männen, som drunknade är en av de värsta olyckorna på Vänern i modern tid; den satte djupa spår efter sig och skapade hos många en skräck för allt vad segling gällde, åtminstone för en tid framåt. Överallt så hördes och pratades om faran av att segla med fasta skot, trots att många hade mycket dimmiga begrepp om vad ett skot var.

Men alla som hörde de metande pojkarnas rop ute vid fyren i Lidköping förstod, att det var ett gott råd och en varning byggd på tragisk erfarenhet som de passerande segelbåtarna fick.