Succéartad hantverksmässa i Första världskrigets skugga

Visserligen deltog inte Sverige i Första världskriget, men landet drabbades ändå hårt av hungersnöd och arbetslöshet och rädslan för att Sverige skulle dras in i kriget var stor. Lidköping var inget undantag, även här florerade svartabörshandeln, ransoneringarna fungerade dåligt och missnöjet hos arbetarklassen, som ansåg sig ha för litet politiskt inflytande, var stort. Men efter fyra års krig verkade västmakterna 1918 gå mot segern och en efterlängtad fred närma sig. Ryssland hade ju tvingats till fred på grund av sin revolution, USA:s trupper förstärkte västfronten och Tyskland och länderna på Tysklands sida hade lidit stora nederlag både till lands och till sjöss.

Fredsoptimismen spred sig snabbt också till Lidköping och därför beslöt den lokala Hantverksföreningen att i februari 1918 ordna en stor och påkostad hantverksmässa på Stadshotellet. Nürnberg var Europas mest berömda hantverksstad, framförallt berömd för sin leksakstillverkning och därför hade man beslutat att kalla mässan för Nürnbergmässa.

Redan i juletid hade förberedelserna kommit i gång, en humoristisk reklamtidning, kallad Skrålådan, hade skrivits och getts ut av redaktören och läkaren Knut Schröder och hela Stadshotellets inre började snabbt ändra utseende. Den stora scenen hade av konstmålaren C J Nilsson dekorerats till ett medeltida torg och läktaren förvandlats till en svalgång. Hotellentrén hade gjorts om till en slottspark och uppackningsrummen var inredda till dockteater, verkstäder och kabaréscen.

Lidköpingsborna hade sett fram mot mässan, svältfödda som de var, också på nöjen, och redan första dagen var köerna långa och trängseln stor. Vid entrén hade det byggts upp stånd med spågummor, en fiskdamm och flera lotterier. Olika hantverksalster utgjorde naturligtvis vinsterna. En stor svart björn sågs också dansa där och han omgavs av ett vimmel av förföriska damer, riddare, trollkarlar, zigenare och joddlande tyrolare. Det tog säkert inte lång tid för publiken att råka i feststämning. Och den kunde man ta med sig till matsalen som tillhandahöll tyska specialiteter i mat och dryck och till ett konditori som sålde bayerska och österrikiska bakverk.

Uppe i festvåningen sågs rokokoklädda, vackra flickor dansa menuett på en scen, där det också varje kväll gavs ett bejublat skådespel med lokala aktörer; det hette Guldkonungen. Flitigt konserterade också orkestern Edelweiss från svalgången och på repertoaren stod naturligtvis mest tyska melodier.

Hantverkare, såsom skomakare, guldsmeder, kopparslagare, krukmakare och andra turades om i verkstäderna för att visa sin skicklighet och fotografen Ander tog i ett hörn foton av dem som ville konterfejas. De kostade 40 öre, snabbframkallades och kunde beundras redan under kvällen.

Lokala revyartister uppträdde också, mest bejublad blev kakelugnsmästaren ”Kovan” Sjölin som på sitt oefterhärmliga vis framförde kupletter från Lidköpingsrevyer.

Publiktillströmningen var stor, så stor att man i NLT kunde läsa att publiken till och med hade svårt att i trängseln få upp händerna för att applådera de många uppskattade numren. Dansbiljetterna hade naturligtvis en strykande åtgång, det var fruktansvärt trångt på dansgolvet och tidens livliga modedanser, quickstep och charleston, fick bytas ut mot mer stillsamma bostonvalser.

När de glada och belåtna besökarna lämnade hotellet kunde de få gissa svaret på en klurig fråga för det facila priset av tio öre. Frågan löd: Vilken nödvändig artikel kan man skapa av en punschkupa och en balkong. Svaret var: En kupong, men eftersom så många svarat rätt delades inget pris ut.

Nürnbergmässan i Lidköping blev en formidabel succé och levde länge i folks minne. Överskottet från festen som varade i dagarna de tre blev hela 13 000 kr och gick oavkortat till Hantverksföreningens Nödhjälpsfond.