Kristoffer Ekeblad från Stola deltog i kriget.

Införd i NLT Nov 2000

Mot slutet av 1600-talet hade Turkiet en storhetstid.Turkarna drog med sina härar norrut och blev ett hot för många europeiska länder.Dessa hade svårt att bjuda effektivt motstånd,men lyckades till slut slå tillbaka fienden.Mycket nära var det dock att Wien fått kapitulera och först efter en lång belägring av den österrikiska kejsarstaden gav turkarna upp.Europa kunde andas ut,anstormningen från de otrogna,den samtida benämningen på alla muslimer,var tillbakaslagen.

Venedig,en av tidens stormakter,blev nu uppmuntrat av de turkiska nederlagen och beslöt att fortsätta kriget.Viktiga handelsfördelar kunde nås om turkarna tvingades tillbaka och för den skull seglades trupper över till Grekland, som var i de otrognas händer.

Till befälhavare hade venetianarna lyckats värva svensken Otto Köningsmarck och i hans här ingick många svenska frivilliga,ärelystna adelsynglingar.En av dessa hette Kristoffer Ekeblad och var från Stola på Kålland.

Dyrköpta segrar.

Den venetianska hären stormade lyckosamt flera turkiska befästningar,men vid den starkt befästa staden Nafplion blev det stopp.Köningsmarck lät från landsidan vräka granater mot bastionerna och från två pråmar sköts bomber så att staden brann natt och dag.En turkisk styrka ,som skickats till undsättning ,besegrades och Nafplion tvingades till slut kapitulera.Staden var då svårt nedbränd och utmattad av svält och sjukdomar.

Från Grekland hade ett brev från Kristoffer Ekeblad letat sig fram till det fjärran Kålland.Det gladde säkert fadern,den gamle krigaren Johan Ekeblad,särskilt som det i brevet stod att sonen hade hälsan och att det krigsföretag han deltog i hade framgång.Dock skrev sonen,hade kriget farit illa fram med de vinodlingar som förr varit en prydnad för nejden.Det var skada,men han tröstar sig: "Jag önskar att jag kunde flytta de pomerans -och citronträd,vars frukter jag ätit mer än en månad till trädgården på Stola. Här finns miljoner sådana träd och ingen aktar dem."

Nästa brev från Grekland till Stola var inte lika roligt att läsa.Rötmånadens hetta och törst plågade också de segrande kristna trupperna och pest,kolera och andra farsoter härjade svårt.Ett av dödens offer blev den unge Kristoffer Ekeblad och general Köningsmarck tvingades själv fatta pennan och skicka ett brev med det sorgliga budskapet. Episteln kom fram till Stola vid juletid 1686 och utlöste naturligtvis stor bedrövelse och generalens berömmande ord om Kristoffers tapperhet och duglighet kunde inte mycket lindra faderns sorg.

Farsoterna gjorde att fälttåget fick avbrytas,hären fick återvända till Venedig,men kvar i grekisk jord blev två tredjedelar av soldaterna.

Parthenon sprängs.

I Venedig ansåg man att kriget måste avslutas och Otto Köningsmarck övertalades att leda även det nya fälttåget.En ny armé skakades fram och skeppades 1687 över till Atens hamnstad Pireus.

I Aten hade turkarna flytt upp på den berömda Akropoliskullen ,där de förskansat sig och inrättat själva Parthenontemplet till krutmagasin.Köningsmarck tvingades därför bombardera Akropolis med tunga kanoner och mörsare, som han ställt upp i apelsinlundar och vingårdar runt om.Den 27 september träffades Parthenon av en brandbomb och det som troddes vara omöjligt inträffade.Hela det turkiska krutförrådet flög i luften varvid templets väggar trycktas ut och delvis blåstes bort.Kvar stod bara de klassiska pelarna och taket.Det är resultatet av denna explosion som i dag beundras av fotograferande turister från jordens alla hörn.

Det berättas att Köningsmarck blev ledsen över fullträffen,som han lär ha kallat ett beklagligt missöde.Skottet hade dock det goda med sig att det gjorde slut på kriget.Turkarna hade fått nog och kapitulerade en vecka efter den öronbedövande smällen,såväl ammunition som stridslust hade tagit slut.

Venedig hade vunnit kriget,men pesten bröt ut även denna gång och många soldater och officerare dog,bland dem självaste Otto Köningsmarck.Efter några år restes i arsenalen i Venedig ett monument till minne över segern och som en hyllning till general Köningsmarck.Det står kvar ännu och som turistande svensk kan man gott söka upp det och som Lidköpingsbo då också tänka på den unge Kristoffer Ekeblad som offrat livet i ett krig långt bort från hemmet på Kålland.