Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift

Färgstarka västgötakvinnor dras fram ur glömskan
Hallonflickan och Potatisgrevinnan

När grevinnan och riksrådinnan Eva Ekeblad, född De la Gardie, dog i Lidköping 1786 hade hon behandlats av stadens läkare doktor Brandelius. För sina omsorger om salig grevinnan fick han av greven i sjukarvode en sekretär; denna står idag i Lidbeckska huset i Lidköping. Detta och mycket annat om Eva De la Gardie, t ex hennes insatser för att popularisera potatisodlingen i Sverige, kan man läsa om i det senaste numret av Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift. Den har mer formen av en bok och har undertiteln Färgstarka västgötakvinnor. Avsnittet om Eva De la Gardie är skrivet av Barbro Westrin och grevinnan av Stola är nog den mest kända i den bukett av färgstarka västgötakvinnor som skildras av olika författare i en vacker och läsvärd volym.

De övriga kvinnorna i boken har alla det gemensamt med Eva De la Gardie att de berikat sina efterlevande konstnärligt, litterärt eller på andra sätt.

Hallonflickan

Många av kvinnorna i boken har fått försumma sin konstnärliga verksamhet för att i stället ägna omsorg åt hem ,man och barn. Detta kan ju tyckas tragiskt, men är ett intet mot det öde som drabbade de s k hallonflickan. Hon är den äldsta kvinnan i boken, hon levde nämligen under stenåldern men är den mest fantasieggande. Hon hittades 1943 i en mosse i Luttra, hade dött i 20-årsåldern och var 147 cm lång. Hennes sista måltid hade varit solmogna hallon. Allt detta visade noggranna undersökningar vid Statens Historiska Museum. Då framkom också att hon levt ca 3000 år f Kr och alltså var jämnårig med Falbygdens gånggrifter. Men hur hade hon dött? Och varför? Maria Vretmark, som skrivit om Hallonflickan, tror att hon offrats till gudarna för att folket skulle få bättre skördar eller större lycka i krig. Människooffer var inte ovanliga, åtminstone två ytterligare exempel finns från Falköpingstrakten.

Litterära kvinnor

Vid sidan av Fredrika Bremer var Sophie von Knorring sin tids ledande romanförfattare. Sophie var född på Gräfsnäs men levde större delen av sitt liv i Axvall, på officersbostället Skålltorp, beläget strax intill där Axevalla Travbana finns idag. I hennes romaner hittar man spår av västgötsk dialekt och som en av de första författarna skildrar hon realistiskt livet på landet. Snart kanske hon blir läst igen, hon har förutsättningar att bli en svensk Jane Austen; hennes realism blandas nämligen med flera nypor romantik.

En annan, lite modernare författarinna från Västergötland får också sitt kapitel i boken. Det är Birgit Sparre, känd för sina herrgårdsromaner, historiska, spännande och romantiska. I dessa skildras det ljuva livet på herresätena runt sjön Åsunden, Birgit Sparres hemtrakt. Bakgrunden till hennes författarskap relateras på ett intresseväckande sätt och hon är ju fortfarande aktuell. Bussresor ordnas flitigt runt Åsunden och guider pekar dramatiskt ut herrgårdar där intriger vävts och romantiska möten ägt rum; åtminstone i Birgit Sparres böcker.

Konstnärinnor

Från Skövdetrakten härstammar två konstnärinnor, Signe Hedenius Hemberg och Elli Hemberg, mor och dotter. Deras liv och konstnärliga verksamhet skildras ingående i boken; detta gäller också den duktiga skulptrisen Agnes de Frumerie. Hon har bl a gjort en byst av Strindberg, som denne själv tyckte mycket om.

Sigrid Hjertén och Karin Larsson, gifta med målarna Isaac Grunewald och Carl Larsson blev hämmade i sin konstnärliga verksamhet genom barnafödande och hemarbete. De verkar ha haft medsystrar i Västergötland, säkert skulle dessa också ha varit mer kända och berömda om de varit män.

Naturligtvis ägnar boken ett kapitel åt Agda Österberg, den kända textilkonstnärinnan, som länge var verksam i Varnhem. Boken har flera vackra bilder av verk av henne, bl a bildvävar och mässhakar

Fackföreningskvinna

En för de flesta okänd kvinna ,född i Saleby, dyker upp i boken. Det är Mary Andersson, som från en fattig uppväxt i Rättaregården i Norra Härene blev en av cheferna i USA:s Department of Labor. Mary organiserade kvinnor i facklig kamp och lyckades höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren för miljoner kvinnor i USA. Hon utnämndes l935 till en av USA:s tio mest framstående kvinnor och på sin 90-årsdag fick hon hyllningstelegram både från J F Kennedy och Tage Erlander.

Avsnittet om Mary Andersson är skrivet av en av hennes släktingar, den gamle lidköpingsbon Carl Bertil Melne och är nog ett av de mest läsvärda i hela boken.

Drottningmormodern

Ur anonymitetens dunkel dyker Anna Karlsdotter upp. Hon tillhörde ätten Gyllenstierna och växte upp på gården Vinstorp i Älvsborg för 500 år sedan och kom att bli mormor till Gustav Vasas andra hustru, Margareta Leijonhufvud och mormorsmor till hans tredje, Katarina Stenbock. Två av hennes barnbarnsbarn, Johan III och Karl IX, blev kungar i Sverige, något som säkert skulle glatt denna maktlystna kvinna. Hon hade nämligen ordentligt med skinn på näsan och inspekterade, kontrollerade och styrde med fast hand både sina egendomar och sina underlydande. Hon vågade t o m processa med Gustav Vasa om ägorätten till gods och gårdar och det med framgång. Detta slog samtiden med häpnad.

Anna Karlsdotter ägde under sin livstid bl a gården Pintorp i Sörmland och kanske är det hon som är den från folksagan ökända, elaka och snåla Pintorpafrun. Otroligt verkar det inte.

Hällristningarna vid Blomberg

Boken Färgstarka västgötakvinnor aktualiserar flera kvinnoinsatser och drar fram betydelsefulla kvinnor från historiens glömska och ger läsaren många roliga historielektioner. Ämnet kvinnohistoria är synnerligen aktuellt, flera böcker har på sistone getts ut innehållande kvinnohistoria sedd från Stockholms horisont. Det är då glädjande att en lokal fornminnesförening även visar sig kunna följa med sin tid och dra sitt strå till jämlikhetsstacken med denna trevliga bok.

Västergötlands Fornminnesförening har ju gett ut boken och det är då naturligt att man får några notiser om fornminnen så att säga på köpet. Sålunda presenteras i slutet av boken det senaste om hällristningarna i Blomberg. De har nyligen rengjorts och då framträdde en rad nya figurer. Både nya och gamla ristningar, ca 40 stycken, har nu imålats med röd färg. Tyvärr är blombergsristningarna i ett kritiskt tillstånd, vägsalt och grus tar hårt på dem, varför de på sikt kommer att övertäckas i väntan på bra konserveringsmetoder. Det gäller alltså för fornvänner och turister att passa på. Snart är ristningarna begravda och vem vet när de dyker upp igen.

Förhoppningsvis samlar Fornminnesföreningen just nu på fler kvinnor som bör ingå i en fortsättning på Färgstarka västgötakvinnor. Kandidater saknas då sannerligen inte, låt oss bara tänka på Sigrid Storråda, vikingadrottningen, Regina Kylberg, akvarellmålarinnan från Såtenäs och Emanuella Carlbeck, skapare av Johannesberg, anstalten för mentalt handikappade i Mariestad.