1920-1929

1920 Inför tinget

NLT är flitig när det gäller att redovisa kriminalitet av olika slag. Inbrott var vanliga i Lidköping på tjugotalet. Tjuvar gör nattliga besök med kofot och ficklampor, ibland hos C Emil Gustafssons Bosättningsaffär, ibland hos Bergwiks herrekipering, ofta hos Skandiabiografen eller hos Lindhe och Wennbergs Specerihandel. Räfst och rättarting stundar sedan inför rådhus- eller häradsrätt och tidningen anför, att den har som regel att bara sätta ut namnet på sådana åtalade som får fängelsestraff.

Även lindriga förseelser refereras med utförlighet och läsarkretsen får t ex i augusti 1920 reda på, att det varit inbrott i Seths charkuteriaffär i Götene. Tjuvarna, de var två, hade kommit över en skinka på sju kilo och stod nu åtalade. De hade flackat omkring i Norge och Sverige, men för tillfället uppehållit sig i Holmestad och de var förut straffade. En av de åtalade slingrade sig inför rätten och påstod, att han hittat skinkan i en vedbod. Under förhöret erkände han dock, att han själv gömt den där och senare hämtat den tillsammans med sin kumpan; då hade han emellertid förföljts av slaktare Seth och varit tvungen att kasta skinkan i en buske.

Kumpanen erkände att han varit tillsammans med sin kamrat den aktuella dagen, men nekade till stölden. Men då domaren tog i på skarpen och framhävde det dåraktiga i att neka medgav den åtalade att han, som det hette, med råd och dåd främjat gärningen.

De åtalade namngavs i tidningen och läsarna fick reda på deras stränga straff, den ene tjuven dömdes till sex månaders straffarbete för andra resans stöld och den andre till ett år och fyra månader för fjärde resan stöld.

1921 Orkan

I oktober härjade en kraftig orkan i Skaraborg. Det blåste 30 sekundmeter och snöbyar kom samtidigt drivande. Orkanen medförde stor ödeläggelse, telefon- och kraftledningar förstördes, flaggstänger och träd i Stadsträdgården blåste omkull och sköljeflotten i Lidan kom på drift liksom många båtar. Tågen slutade att gå och Lidköping blev isolerat från yttervärlden

Stadens skogar utsattes för en enorm skadegörelse, tusentals träd blåste omkull, furor rycktes upp med rötterna eller vreds av på mitten och vid Margretelund låg träden som gräs efter lieslåtter. En skogvaktare uppskattade antalet omkullvräkta träd till 15 000 och värst drabbad var den mest värdefulla skogen. Staden hade lidit en ekonomisk förlust på 100 000 kr, men en tröst i bedrövelsen var att många arbetslösa nu skulle få arbete i flera månader med röjningsarbete.

De fartyg som var ute på Vänern hade det mycket besvärligt och värst drabbades skonaren Concordia från Lidköping som blev vrak i Dalbosjön. Två besättningsmän från Lidköping omkom av kyla och utmattning.

Fördjupning:

Lidköpingsskuta förliste i orkanen. Två sjömän omkomna

Skonaren Concordia från Lidköping hade lastat trävirke i Kristinehamn och avgått därifrån med destination Göteborg. Befälhavare var skepparen Carl Gustafsson från Lidköping och besättningen bestod dessutom av tre man, också de från Lidköping.

Då vinden ökade sökte Concordia skydd i Ekens skärgård och där hade skeppare Gustavsson träffat på sin bror, som förde befälet på motorskonaren Vänern. De hade vinkat åt varandra och sedan hade Concordia signalerat: ”Nu går vi”. Bägge stack då mot Vänersborg men skildes snart. M/S Vänern kom lyckligt fram till Vänersborg, men efter en lång väntan förstod man att något hänt det andra Lidköpingsfartyget. Och snart fick man meddelande om att Concordia strandat på Normansgrundet, 5 km norr om Vänersborg. En motorbåt som gick ut till vraket kunde föra iland den stelfrusne skepparen och en halvdöd matros, men två besättningsmän, som totalt utmattade hade surrats för att inte spolas ombord hade dött av köld och utmattning. Skepparen kunde berätta, att Concordia strandat vid 11-tiden på söndagen, sprungit läck och vattenfyllts. Besättningsmännen tog sig upp på rufftaket eller höll sig genomvåta och iskalla fast i däckslasten. De två mest uttröttade hade man tvingats att surra fast.

De räddade var kapten Carl Gustavsson och matrosen Carl Fries och de omkomna hette Nils Westerståhl och Gösta Johansson.

Bittert öde

Nils Westerståhl får ett utförligt eftermäle i NLT. Tidningen berättar att han gått till sjöss 14 år gammal och att han under kriget seglat för om masten som jungman och lättmatros på fartyg som gått på Medelhavet och Nordsjön. Många skepp hade sprängts av minor, men Nils hade haft tur och klarat sig, fastän han gått på de farligaste rutterna. Efter kriget hade han varit ensam svensk i skansen, när han mönstrat på utländska båtar med brokig besättning och med trader på Syd- Amerika. I Brasilien hade han rymt från sitt fartyg och då tvingats försörja sig med tillfälliga arbeten i land. Det hade han lyckats bra med, men olyckligtvis hade han fått malaria under arbete på ett dikningsprojekt.

Sedan han frisknat till hade han fått hyra på en båt hem till Sverige och meningen var att han här skulle börja läsa på en styrmansexamen. Tyvärr fattades det tre månaders praktik till sjöss för honom och det var därför han gått ut med Concordia

Nils Westerståhl blev bara 22 år och hela Lidköping sörjde honom och hans döde kamrat. Vid sjöförklaringen senare riktades inga anmärkningar mot befälhavaren på Concordia.

1922 Vinternöjen

Året inleddes med bister kyla, Nordpolsvinter påstod många. Men vintern kunde också utnyttjas till olika nöjen. Scouterna hade på älven vid gångbron ordnat en skridskoafton med ljus från marschaller och facklor. Scouternas egen musikkår konserterade och många Lidköpingsbor passade på att elegant röra sig på stålskodd fot både till smäktande toner och taktfast rytmer. Tyvärr passade en del buspojkar på att i rent okynne släcka många marschaller.

En skidutflykt till Kinnekulle anordnades också och i en tidningsnotis poängteras, att det inte är fråga om kapplöpning och långdistansåkning på skidor utan om en motionsgivande dag i Guds fria natur.

För dem som inte roades av sport ordnades en diktafton i Realskolans aula. Lidköpingsonen och Uppsalastudenten Rudolf Gustavsson hade inbjudit till den och NLT tycker att det är djärvt gjort. Skribenten har doppat pennan i sitt satiriska bläckhorn: ”Poeten konkurrerar djärvt med samhällets ingrodda aversion mot kultur och också med stugsittarnas skräck för den bitande snöstormen. Lägg härtill W 25: s fest på Stadt, logen De la Gardies muntrationsafton och på bio Douglas Fairbanks allmänt gouterade saloontricks, apliknande krumsprång och evigt barnsliga dödskallegrin. Att det ändå kommit 50 åhörare länder staden till ovansklig ära.”

Skribenten uppskattar dikterna, han anser att de tyder på diktarfantasi och begåvning, känsla och djup och att det inte märks några krampaktiga brottningar med rim och meter. Den unge poeten anses lovande och spås en lysande framtid. Så blev det inte riktigt, Rudolf Gustavsson övertog sin fars bosättningsaffär i Lidköping och gav bara ut en diktsamling; den heter Livets vårblommor och kan fortfarande läsas med behållning.

1923 Radion kommer

En annons i NLT hade utlovat en demonstration av en radioutsändning och avlyssning av tal och musik. I Realskolans aula hade två kringresande radiodemonstranter monterat upp sina skrymmande apparater och fäst antenner över hela taket. De närvarande kunde sedan lyssna till olika skrapanden och brusanden, som de båda radioägarna förklarade vara ljud från vinden och vågorna på Atlanten. Besvikna och någon krona fattigare fick publiken gå hem.

En radiopionjär i Lidköping hette Sigfrid Bäckström, han hade själv byggt en radio och kunde få in musik och tal i den. Tyvärr hängde husmödrar tvätt på hans antenner och det förstörde naturligtvis mottagningen.

Ingenjör Söderqvist på elverket var också en tidig radioentusiast och NLT:s utsände besöker honom och blir imponerad. ”Det är med en underlig känsla man lyssnar. Här talar en man, en sångerska sjunger och en musikensemble spelar långt bort i fjärran, men ljudet förs över hav och land.”

Inom kort skulle radion bli var mans egendom, Stockholm – Motala det kända anropet, nyheter att sändas från TT och Sven Jerring höras referera viktiga sporthändelser. Och Lidköpingsborna kunde gå i ström till Sigfrid Bäckströms radioaffär och köpa apparater.

1924 Ny brandspruta

På sommaren demonstrerades en ny brandspruta, som kunde kopplas till en av stadens brandbilar av märket Ford. Många nyfikna hade samlats och de kunde se hur brandbilen backades nedför älvliden närmast körbron. Bilens bakhjul lyftes upp med en nymodig domkraft och en bred drivrem lades om det ena hjulet och till ett hjul på domkraften. Slutligen skruvades brandslangar på, den ena stacks ned i älven och bilens motor vevades igång. Då kom det plötsligt en stark vattenstråle ur munstycket, ända upp i tvåvåningshöjd och den belönades med applåder av åskådarna.

Brandchefen ”Alle” Rohdin i sina spetsbyxor och ridstövlar förde befälet och berättade stolt om de tekniska detaljerna för NLT; sprutan kunde leverera ca 15 000 liter vatten i timmen om motorn kördes med en hastighet motsvarande 25 km/tim och var ett effektivt hjälpmedel vid bränder inom staden och på landsbygden. Tidningen är imponerad av teknikens framsteg, men tycker att sprutans pris, 700 kr, är väl högt, även i beaktande av att slangar då ingick.

1925 Buss till Kållandsö

En buss har sedan några veckor trafikerat linjen Traneberg- Lidköping och den har blivit mycket omtyckt av lantbefolkningen. Den är modernast av alla de bussar som trafikerar linjer till Lidköping. Motorn är av ett välkänt amerikanskt märke och har monterats på ett chassi av firma Skallström och Larsson i staden. Bussen är försedd med stora fönster, har plats för 18 passagerare och förbränningsgaserna kan via radiatorelement värma upp bussen vintertid.

Karosseriet har tillverkats av möbelsnickare Andersson i Lidköping och är så tätt och välbyggt att inte minsta drag kan kännas. Bussen går fyra gånger i veckan och turlista är anslagen på alla hållplatser. Torg- och marknadsdagar går bussen dubbla turer och den har god plats på taket för spädgrislådor, fiskkorgar, hönsburar, trädgårdsprodukter och andra varor.

1926 En otäck bilolycka

Bilar, mest T- och A-Fordar, börjar bli allt mer vanliga och därmed trafikolyckorna. Några unga Öttumsbor hade på hösten varit på lustresa till Läckö. På hemvägen hade de hållit en svindlande fart och vid grinden till Villa Giacomina hade några ungdomar varit tvungna att kasta sig i diket för att inte bli påkörda. Väl framme vid Toftabäcken tappade föraren kontrollen över bilen, den åkte en lång bit med vänsterhjulen i diket men hejdades till slut av en telefonstolpe. De åkande slungades ur och en skadades svårt och tre lindrigt.

Konditor Garström, som med sin bil råkade passera olycksplatsen, tog den svårt tilltygade och medvetslöse till lasarettet, där man kunde konstatera att han hade bräckt pannan och fått ett lårben avslaget. Hans tillstånd var dock ej livshotande.

Landsfiskalen larmades och ryckte snabbt ut till Tofta, men då var föraren försvunnen, han hade sprungit till skogs. Senare dök han dock upp och erkände att han druckit några kaffehalvor, han hade möjligen blivit något överförfriskad men inte berusad. Han medgav också att hastigheten varit väl hög, men skyllde på att han råkat ta fel på gas- och bromspedal och anförde detta som förmildrande omständighet.

Det tyckte nu inte landsfiskalen utan förklarade honom anhållen för vårdslöshet i trafik och rattfylleri. Han dömdes senare till kraftiga böter.

1927 SM i friidrott för damer

Motståndet mot kvinnlig idrott var länge massivt i Sverige. Bara idrotter utövade i kjol ansågs lämpade för kvinnor. I Lidköping hade man dock en annan åsikt. Lidköpings Idrottssällskap hade redan tidigt bildat en damsektion och flickorna därifrån deltog med framgång i tävlingar runt om i Västergötland. Från Lidköping skickades en motion till Sveriges Kvinnliga Idrottsförbund om att få ordna svenska dammästerskap i friidrott, den bifölls och 1927 i juli ägde dessa rum på Framnäs.

Landshövdingen höll tal, en blåsorkester spelade, flaggor vajade och tävlingarna blev mycket lyckade. Sju svenska rekord slogs och LIS blev bästa klubb, mycket tack vare sin stora stjärna Elsa Svensson som placerade sig i fem grenar. NLT:s lokala konkurrent, Wästgöta-Posten, är imponerad av prestationerna men kallar lite lustigt deltagarna för ”den lilla rara fröken Berling, den lilla smidiga fröken Fredriksson och den välväxta fröken Boman.” På kvällen samlades deltagare och funktionärer i Stadsträdgårdens restaurang, där en journalist påstår, på sitt nyskapade bildspråk, att idrottens vågor gick höga fram på kvällskvisten. En entusiastisk talare påstod vid detta tillfälle, att LIS för alltid inristat sitt namn i idrottens historia. Så var det och det är något för alla Lidköpingsbor att känna stolthet över.

1928 Marknader

Höstmarknaderna i Lidköping var berömda i hela västra Sverige, extratåg sattes in och hästskjutsar lastade med folk, varor och grislådor trängdes med nötkreatur och gående på vägarna. Hit kom bondfolk, knallar och försäljare av allehanda produkter och de lät sig roas av spåkäringar, bondkomiker, positivhalare och varitéartister. En karusell, som drevs runt av springande bonddrängar och stadspojkar gjorde goda affärer och ofta hade ett tivoli eller en cirkus slagit upp sina tält på Katthavet.

Kreaturshandeln var omfattande, grisar, kor och hästar köptes och såldes, efter en marknad gick det t ex 24 järnvägsvagnar med nötkreatur och 25 med hästar från Lidköpings station. Denna handel medförde sanitära problem, många klagade över de drivor av gödsel som låg kvar efter en marknad och en fiskare från Kållandsö knotade över att det var så trångt på torget, att hästarna pruttade rakt ned i hans fisklådor.

Ordningen var heller inte den bästa, överförfriskade drängar och bönder och kreaturshandlande, som druckit alltför många köpeskålar, togs ofta om hand av polisen och fick kanske svärande, sjungande och skrikande dela cell med ficktjuvar och slagskämpar. Och nästan alla marknadsdagar rusade skenande hästar genom gatorna, ofta med brutna skacklar släpande efter sig och inte sällan bröts då armar och ben på någon stadsbo eller besökare. På lasarettet kunde de då få god hjälp av den skicklige kirurgen Erik Waller.

1929 Sommarfest

Många föreningar i Lidköping ordnade sommarfester för att tjäna pengar till sin verksamhet. Lidköpings Manskör arrangerade detta år en stor fest på Skansen vid Ullersund. Folk transporterades dit med bussar och bilar som gick i pendeltrafik. Manskören uppträdde varje timma med kända och omtyckta sånger under ledning av Waldan Birgersson och Birger Wold ledde hurtigt lekar och ringdanser. En gnällande spädgris i en inhägnad lät sig beundras och lottades ut på inträdesbiljetten och naturligtvis kunde besökarna köpa kaffe, läskedrycker och lotter. Mycket uppskattat var det teaterstycke, som spelades på naturscenen under ekarna och de komiska kupletterna och dialogerna med medverkan av lokala revyartister väckte stor munterhet.

Festen tycks ha varit ovanligt välbesökt och lyckad men stördes mot kvällen av några berusade besökare som muckade gräl och t o m trakasserade och angrep några ur publiken. Det tycker NLT inte om, tidningen skriver: ”Dylika gammalmodiga folknöjen borde man numera kunna avstå ifrån för att undvika att störa andras glädje.”