1990 Benjamin Lidholm berättar för Folka Hörling

Genom Kikaren kallade Folke Hörling under många år sin spalt i NLT, där han tog upp intressanta händelser i Lidköpings historia och skildrade människor som levt och verkat där. Hans skriverier älskades av många, lästes flitigt och blev ofta dagens samtalsämne i bygden. Han hämtade sitt vetande ur olika skrifter, böcker och tidningar och ur sitt eget minne, men intervjuade också minnesgoda Lidköpingsbor. En god källa hade han alltid i Benjamin Lidholm, som en gång berättade följande historia från sin egen ungdom omkring 1915.

Under vårvintern var det alltid liv och rörelse i hamnen i Lidköping; alla skutor skulle ses över inför seglationssäsongen, nytt tågvirke och nya segel skulle skaffas och det doftade gott av tjära och färg som ströks på bord och däck. Den unge Benjamin Lidholm hängde ofta i hamnen och tillfrågades en dag av en skeppare, om han ville skrapa masten på galeasen Flygaren. Det ville han och hissades därför upp i en båtsmansstol och började skrapa allt vad tygen höll. Skutans besättning smet dock in på sjappet Nordkap och glömde bort Benjamin som hjälplös fick sitta där högt uppflugen. Hans situation förbättrades inte heller av att han fick häftig magknip och diarré.

Först efter flera timmar blev han nedhalad av glada och pilsnerdoftande sjömän. De följande dagarna gick det dock bättre. Besättningsmännen sänkte honom allt eftersom hans arbete fortskred och efter några dagar var masten skrapad och Benjamin skulle få betalt. Skepparen gick då och hämtade pengar hos redaren August Hemberg och överlämnade sedan futtiga tre kronor till Benjamin. Naturligtvis hade skepparen fått mer pengar, men samvetslöst stoppat flera tior i egen ficka.

Benjamin Lidholm glömde aldrig händelsen men var inte bitter; han påstod alltid att skepparen lärt honom en läxa för livet.

1991 Hornborgasjöns restaurering klar

Efter 35 års planering, gräl och arbete för att förvandla Hornborgasjön från träsk till sjö började på hösten den damm vid Flian byggas, som skulle höja vattennivån med 80 centimeter.

Thomas Hertzman är projektchef och full av tillförsikt. Han berättar: – Alla frågor om ersättning för mark och alla vattendomar är ännu inte klara, men de kommer snart att bli det. Sjön har befriats från 700 hektar skog och buskar och väldiga amfibiefordon har skördat vass och brutit ned vassrötterna. Till våren skall sjön ha ett djup av 1, 6 meter, stora öppna vattenytor och översvämmade strandängar. Fyra häckningsöar har anlagts och både stationära fåglar och flyttfåglar kommer i fortsättningen att må bra av det arbete som utförts.

NLT erinrar i sin artikel om att sjön länge kallades för Trätornas träsk på grund av allt bråk om sänkningar och vattendomar och hoppas att Hornborgasjön i framtiden skall slippa det namnet.

1992 Stipendium till Bloms maskinhistoriska i Götene

Ruben Blom har sedan 1960 samlat äldre maskiner och har nu så många att han har svårt att överblicka allt. Han har 67 lokomobiler, 30 traktorer, 150 ångmaskiner och massor av tändkulemotorer. Dessutom har han en mängd specialmaskiner som stenkrossar och vedklyvar. Många av objekten har Ruben renoverat och de är i näst intill nyskick.

För sin samlargärning tilldelas han nu av LRF:s kulturkommitté i västra Sverige det Lindenkrantzska stipendiet med motiveringen att han lyckats levandegöra en viktig, förbisedd bit av Sveriges historia, som annars lätt råkat i glömska.

Bloms maskiner har också visats på utställningar i Sverige och utomlands och överallt väckt uppmärksamhet. Hans samlingar i Vättlösa har varje sommar ca 5000 besökare och de kan där till sin glädje beundra många rykande, puffande och stånkande maskiner i full verksamhet.

1993 Skall Folkets Park i Lidköping rivas?

Den nya moderna brandstationen vid Rådarondellen invigs och brandchefen Torbjörn Götenstedt är mycket nöjd med den. Brandstationen hade byggts under stor politisk enighet, men det var långtifrån fallet då den borgerliga majoriteten ville riva Folkets Park; det hotet orsakade ett präktigt politiskt gräl. Parken hade råkat i ekonomiskt trångmål och varit stängd från årsskiftet och beslut hade nu tagits om att riva stora delar av den.

Protestlistor hade gått runt, folkilskan var stor och socialdemokraterna lovade att bygga upp parken igen efter nästa val. En arbetsgrupp lade fram ett kompromissförslag om upprustning i samband med att Vänermuseet byggdes, men kommunalrådet Svante Hemberg är tveksam: – Finansiering måste till, säger han, och kommunen har ingen anledning att engagera sig i en folkpark. Positionerna var låsta, den hårda politiska nöten verkade omöjlig att knäcka, men det lyckades till slut; (s) måste acceptera att Vänermuseet, som partiet tidigare sagt nej till byggdes och borgarna fick finna sig i att folkparken fick vara kvar för att få till stånd ett museum.

Kanske var kompromissen ett exempel på den s k Lidköpingsandan, d v s att stadens bästa går före höga politiska principer.

1994 Kvarteret Fiskaren är räddat

Kvarteret i hörnet Hagagatan – Kinnegatan hade under många år fått förfalla mer och mer. Till slut hängde rivningshotet över flera hus, flagnande färg och igenspikade fönster utgjorde ingen vacker anblick för förbipasserande.

För att rädda denna småfolksmiljö och skapa ett komplement till Limtorgsbebyggelsen bildades därför Lidköpings Hembygdsförening. Den blev snart lycklig ägare till tre bostadshus, ett stall och en smedja, alla byggnaderna mer än 110 år gamla. Föreningens medlemmar började sedan varsamt restaurera och måla husen; alla gamla fönster och dörrar lyckades man bevara.

Den 14 maj var kvarteret Fiskaren klart för invigning, den utfördes av Skaraborgs siste landshövding, Birger Bäckström, och Ingvar Kjörck höll på sitt oefterhärmliga sätt invigningstalet. Han erinrade i sitt tal om alla de originella människor som bott i trakterna, om öknamnen Sockerhalten, Albert Skam, Böna och Skjorta, han mindes cirkusarna som tältade på Katthavet och hästpremieringarna på den sågspånstäckta Kinnegatan, där präktiga ston med föl och tusenkilos hingstar med koketta flätor visades upp

Tack vare Hembygdsföreningens initiativ räddades en unik miljö och Lidköpingsborna samlas nu gärna där varje onsdag under sommaren för att njuta av gammaldags miljö, umgås, fika och höra på underhållning. Initiativtagaren och eldsjälen bakom Fiskarens restaurering, Gunnar Midhagen, tilldelades Lidköpings kulturpris 1996; det var välförtjänt.

1995 Vikingaskeppet Sigrid Storråda sjösätts

Stig Tomtlund i Götene hade länge haft drömmen om att bygga ett vikingaskepp. Efter ett enträget ensamarbete kontaktade han Blombergs Båtsällskap som smittades av hans entusiasm och våren 1993 bildades Föreningen Vikingaskeppet Sigrid Storråda.

Snart var bygget i gång, den 18 meter långa och tre ton tunga kölen sträcktes i en av Rörstrands lokaler och som förebild hade man det norska Gokstadsskeppet, ett havsgående landstigningsfartyg från 900-talet. Projektet intresserade allmänheten och 68.000 människor kom till Rörstrand under byggnadstiden för att titta på hur skeppet växte fram. Tanken med skeppet var att det skulle kunna ta passagerare, varför konstruktörerna tvingades ta hänsyn till Sjöfartssinpektionens krav samtidigt som Sigrid Storråda skulle bli ett så äkta vikingaskepp som möjligt. Konstnärligt influerades byggarna av Osebergsskeppet, men drakhuvudet, snidat i ask, är inspirerat av en runsten vid Husaby kyrka.

I maj 1995 var det så dags för sjösättning och den 17 juni bevistade 20.000 människor dopet. Sedan var det dags för Sigrid Storråda att ge sig ut på vikingafärd, den gick från hemmahamnen Blomberg till Göteborg och sedan åter till Vänern och via Göta kanal till Stockholm. Under hela färden hyllades skeppet av tiotusentals åskådare utmed kajer, kanaler och slussar.

Nu ligger Sigrid Storråda i hemmahamnen Blomberg och är ett omtyckt turistmål, som väl kompletterar Kinnekulles övriga kulturhistoriska miljöer. Föreningen med Lars Hellström i spetsen har med sitt bygge gjort en stor insats för att levandegöra vikingatidens historia, seglingsteknik och kultur.

1996 Lidköping firar sitt 550-årsjubileum

För att värdigt fira stadens 550 år hade en jubileumsgeneral anställts. Det var Gösta Vogel-Rödin som fick den äran och han hade inte sparat på begivenheterna. Lidköpingsborna bjöds på utställningar, fyrverkerier, musik, teater, riddartornering, idrott och kungabesök.

Vänermuseet stod klart, men där hade kostnadsramarna överskridits med över 3 miljoner och efter stor uppståndelse fick museet ett lån av kommunen med 800.000 kr i årlig ränta och amortering. Utställningen, kallad Det stora vattnet höll på att inte bli färdig, men efter intensivt arbete kunde den bli klar till dess att kungen kom för att inviga.

Kungen och drottningen kom den 9 juni, de fick först se Limtorget innan de i fyrspann åkte till Nya Stadens torg, där stor mottagning hade ordnats med en historisk kavalkad. Sedan kom en landå och hämtade kungaparet till Rörstrands tallriksutställning och efter att ha beundrat den, fortsatte kungaparet till Vänermuseet som högtidligt invigdes. I sitt tal där sa kungen bl. a.: – Lidköping verkar vara en stad där det råder samförstånd och harmoni. Alla verkade hålla med honom. På gräsmattan utanför museet uruppfördes Varma vågor vid Vänern under medverkan av KLIV-teatern och dansare från Helens dansskola.

Mera folkligt blev det på torget den 15 och 16 juni då Vikingarna spelade upp till dans. Det dansbandet var inte billigt, det kostade 4000 kr i minuten men ansågs tydligen värt sitt gage. Lidköpingsborna kunde dessutom frossa på helstekta får, grisar och oxar, släcka törsten i öltält och beundra vackra fyrverkerier.

Det tjeckiska jubileumsöl, som specialbeställts för att hylla staden, hann dock inte säljas många dagar i livsmedelshallarna. Tullen konstaterade att det av misstag blivit starköl och det drogs in omedelbart. Många lyckliga Lidköpingsbor hade då redan hunnit förse sig med ett lager.

1997 Lidköping – årets trafikkommun

NTF:s Guldtriangel utdelas varje år till en kommun som gjort insatser för trafiksäkerhet. Detta år hade Lidköping utsetts. – Vi är mycket glada och stolta, säger Dan – Eric Sjögren, trafikingenjör vid gatukontoret och berättar att Guldtriangeln är en bronsstatyett, som Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens främjande, Rikspolisstyrelsen, Vägverket och Svenska Kommunförbundet gemensamt delar ut. Kommunerna måste söka och anföra skäl till utmärkelsen, flera blir sedan nominerade varpå en vinnare utses.

Lidköpings ansökan gällde ombyggnaden av Wennerbergsvägen, NTF anser att den har medfört mindre och lugnare biltrafik, bättre boendemiljö och större säkerhet för de oskyddade trafikanterna.

Dan-Eric Sjögren döljer inte att bilister varit missnöjda med gatan, främst har de trånga rondellerna och de höga kanterna kritiserats, ofta i många och arga tidningsinsändare. – Ett faktum är dock, påstår han, att barn och gamla har fått en säkrare trafikmiljö och det är det som gjort att vi fått priset.

1998 Skaraborgs län går i graven

Efter mycket bråk och långt utredande har riksdagen beslutat att en region skall bildas i Västra Götaland och att Älvsborgs, Skaraborgs och Göteborgs och Bohus län därför skall slås samman. Många politiker i Skaraborg är kritiska, bland dem Per Rosengren i vänsterpartiet, och moderaterna Sten Svensson och Lars Hjertén hade propagerat för folkomröstning. Men majoriteten bestämde, argumenten om att Göteborg skulle gynnas, att det nya länet skulle bli för otympligt, att lokaler skulle stå tomma och att resorna för politiker och tjänstemän skulle bli långa, många och dyrbara viftades bort.

Till ny landshövding, med placering i Göteborg, hade utsetts Göte Bernhardsson och hans första ämbetsutövning blev att vid nyår avtäcka en sex meter lång vägskylt vid länsgränsen i Torhult; denna lilla ort ligger vid väg 40 mellan Ulricehamns och Jönköpings kommuner. På skylten kunde läsas Västra Götalands län och i fotoblixtars sken och inför ett uppbåd av journalister lovade den nye landshövdingen optimistiskt: – Vi ska göra något bra av det här. Han fortsatte sedan med sin uppvaktning till residenset i Göteborg där den nya länsflaggan, som många regionmotståndare liknade vid sillsallad, högtidligt hissades. En upprymd ceremoni ägde sedan också rum vid Hallandsgränsen, men i de perifera gamla länshuvudstäderna Mariestad och Vänersborg kunde många hålla sig för skratt.

I Grästorp hade någon räknat ut att golfbanan Ekarna var den absoluta mittpunkten i det nya länet och många invånare där hoppades, att det skulle betyda något positivt för framtiden.

Lidköpingsborna hade inte varit så engagerade i debatten om storlänet och kunde därför i februari glädja sig åt att källarmästare Göte Westerberg på Götes Festvåning hade kvalificerat sig till Europacupen i matlagning i Frankrike; han skulle tävla med stuvad Vänerlake.

1999 Edsväras store son

NLT besöker Karl-Erik Bender i Edsvära och gör ett hemma-hos-reportage. Bender har fyllt 65 och är nyss höftledsopererad men fortfarande i full verksamhet. – Affärer har alltid varit naturligt för mig, säger han. Jag började med att sälja vykort, köpte 100 för 1 krona och sålde dem för 15 öre styck. Sedan fortsatte jag med att bli lanthandlare och hade också en varubuss. På den lilla fritid jag hade spelade jag fotboll, reste runt till olika festplatser och spelade ståbas i en dansorkester och ordnade varje midsommar de stora Vättesmadspelen.

Av en slump kom han på att det gick att tjäna pengar på takpannor; hans pappa fick tömma sitt grishus och där placerades en takpannemaskin som gick dygnet om. Och på den vägen är det. Karl-Erik Bender påstår, att han alltid haft en enorm arbetskapacitet, ofta sovit bara tre timmar om dygnet, haft stort självförtroende och varit en småfräck problemlösare. I dag har han tre fabriker för takpannor med 200 anställda och hans imperium är gott och väl värt 400 miljoner. Men det är inte till salu, sonen Ove har nu tagit över. Karl-Erik sysslar numera mest med travhästar, hans stall, Palema, är ett av de större i landet med över 100 hästar, varav 50 i träning. Avelsarbete är dock Karl-Eriks stora intresse. – Det första jag gör, när jag läser ett travprogram är att kolla vad hästarna har för härstamning, säger han som avslutning.